savetheday

Ikväll blir det hund till middag. En liten ledsen en.

Visst är det konstigt att man i sjukhussammanhang ofta säger "oroa dig inte, du är i trygga händer"?? Vad skulle man annars vara i på ett sjukhus? Otrygga, outbildade händer?

Om en läkare ska behandla mig för något så litar jag ju på att han eller hon har genomgått en godkänd läkarutbildning. 

Det var bara det. Nu ska jag återgå till pluggandet.



  

Sitter och tittar på hästhoppningen från London. Håller tummarna för vår duktiga Malin Baryard. Hon kom tillbaka extremt snabbt efter senaste förlossningen. Tuff ridtjej. Det vore ju kul med en svensk medalj ikväll.

Men de där engelsmännen är envetna. 

De verkar avla fram duktiga ryttare ur samma genetiska modell. Ganska smart om man tänker efter, varför inte satsa på ett vinnande koncept?

Jag minns hur man som liten blek och tanig hästtjej brukade se upp till ryttare som Robert Eriksson, och inte minst John Whitaker. Han som fick rida den där magiska hästen. Milton. Planschen på honom täckte nästan hela mitt flickrum (fast jag hade å andra sidan ett pytterum). När jag red Dynamit i stallet brukade jag låtsas att det var Milton. Båda var skimlar och ganska lika med undantag för att Dynamit var tio gånger mindre.  

Hur som helst, John verkar ha ynglat av sig fler ridkunniga. Hans son Robert Whitaker red för en stund sen, och någon Ellen Whitaker i samma omhoppning. Inte vet jag hur han är släkt med henne, men jag antar att Whitaker inte är lika vanligt som Smith i England..? 

Jag misstänker någon sorts provrörsbefruktning där Johns ryttargener har modellerat upp de andra två stackarna. Så måste det ha gått till. Och jag kan ju nästan tycka att det är lite fusk. Som dopning. 

För jag ser ingen parallell mellan denna konspirationsteori och tentapluggandet om reproduktion. Inte alls. 




   Rejält planschmaterial

Jag är inte så bra på det här med perspektiv, även om jag jämt tjatar om att man ska ha det. 

Svältande barn? Tentaångest!

Ensamma människor på julafton? Tentaångest!

Ensamma människor i allmänhet? Tentaångest!

Klimathot? Tentaångest!


Nej. Funkar inte. Tentan gnager fortfarande värst. Världen utanför mina högskolepoäng får vänta till tisdag eftermiddag. För just nu ser jag bara de där eländiga 15 poängen som måste ros iland. Blä.

 

Jag skulle aldrig kalla mig själv royalist. Nej, jag kan nog vrida lite på mig när jag ser siffror på hur mycket av skattebetalarnas pengar som ska bekosta de kommande kungabröllopen, för att inte tala om hur mycket som regelbundet går till kungafamiljen.

Nej, jag får nog komma på ett annat namn för den åkomma jag lider av. Den som gör att jag inte kan låta bli att snegla på Svensk Damtidnings framsida hos frisören (öppna den? oh no!), eller "låta teven stå på" under kungahusets årskrönika eller vad det nu kallas när de summerar året med kungafamiljen. Jag tror till och med att jag har utbrist "hon verkar sååå trevlig den där Victoria!" i något svagt ögonblick (och då hjälper det inte att jag i alla fall inte kallade henne Vickan, skadan är skedd ändå på något sätt). 

Och idag fastnade mina ögon vid en pyttepytteliten länk. Svensk Damtidning finns på nätet. Jag behöver inte längre snegla lite diskret på omslaget hos frisören, jag kan i hemmets lugna vrå snaska i mig allt som finns att veta om Sveriges, Danmarks eller Monacos kungahus. Känslan är berusande. Och samtidigt otroligt frånstötande. 

Och inte nog med det. Jag tänkte förleda även er in i fördärvets håla av tantintressen:
http://svenskdam.se/
 

...skryta lite? Lägga ut texten, bre på, skrävla? Braaa!! För då kör jag på.

Den lille blonde killen med det långa håret har jag barnvaktat sedan han var i tvåårsåldern och bara kunde säga "hopp...plask!" åt delfinen i pekboken. Släkt har vi varit ända sedan han låg i min kusins mage. 

Och eftersom hans mamma är en av mina idoler så vore det ju häftigt om jag blev en av hans. Men för att hamna på den listan måste jag nog medverka i minst en av Star Warsfilmerna eller vara asgrym på cello. Valthorn håller inte. 

Men jag nöjer mig med att han fortfarande inte är för cool för kramar eller rundvisning i klassrummet. 

Och här kommer skrytet då: Den lille blondinen kan ses i tv-rutan under hela julen! Gå inte och koka kaffe i reklampausen, oh no! Då missar ni mitt lilla stjärnskott.    

  

Jag glömde ju helt att berätta om vår fina luciatradition som vi hade när jag och mina syskon var små. Varje lussemorgon väckte mamma oss tidigt tidigt. Vi bänkade oss framför teven där mamma hade tänt ljus och dukat upp lussebullar, pepparkakor och varm choklad. Och så kollade vi på när någon lucia från Dalarna eller någon annan folkdräktsbygd (ja, alla bygder har väl såna där folkdräkter men vissa bygder visar sina oftare än andra) sjöng vackert med alla sina vita kompisar. Sen gick vi som vanligt till dagis och skola, men hela dagen bar man med sig den där speciella lussestämningen. Det var fint. 

Julstämning kan man få lite varsomhelst. Till exempel i en bil på E4:an mellan Nynäshamn och Stockholm. Där satt jag häromdagen med ett gäng fina damer, och när den yngsta tyckte att det blev för tråkigt att bara sitta där i barnstolen och sprattla stämde vi lite större in i alla möjliga julsånger. Förvånande vad många sångtexter man kan egentligen. Och stämmor. Och vad många tonarter det finns. Man vill ju helst prova alla. 

Är jag en cynisk gammal tant om jag ratar Svenska Hjältar-galan? Om jag inte sitter i soffan och gråter? Missförstå mig rätt, jag tycker det är jättemodigt av en liten tjej att motverka mobbning i sin skola när hon själv varit utsatt. Men att hon därför ska få en hel skottkärra med grejor, och att allehanda kändisar ska krama henne och säga att hon är deras idol och kalla henne "gumman" och "lilla hjärtat", där hänger jag inte med. Det blir lite too much när Mark Levengood ska stå och klucka medan kameran sveper över ett tårögt publikhav och alla är sååå imponerade. Eller det kanske är jättebra. Ja, jag är nog allt lite cynisk nu. 

        

Rastlööös!

Jag har egentligen massor att göra, ändå är jag rastlös. Hur hänger det ihop. Ungefär lika logiskt som att jag hittade gammal tandtråd i mitt förkläde igår när jag skulle knåda pizzadeg. Undrar om det nånsin händer pizzabagare. Flozz and bake. 

Apropå den där pizzadegen. Ett litet tips. Använd inte för mycket grahamsmjöl, använd om möjligt aldrig grahamsmjöl, när du bakar pizza. Jag har aldrig knådat ut en tegelsten, men om det gick så skulle den bete sig ungefär likadant. Pizzan fick bli pizzabullar, och mätta blev vi ju i alla fall. Det räknas. 

Maken ringde igår kväll efter jobbet och bad mig om en udda tjänst. Han satt på bussen hem och undrade om jag kunde högläsa ur boken via telefonen under hela hans bussresa... Han är ingen storläsare av rang, men när han väl läser en bok kan ingen klandra honom för att inte vara fast.

Dock hade hans fru föga förståelse för hans maniskhet, och såg istället sista avsnittet av Scrubs. Det känns jättekonstigt. SISTA avsnittet någonsin. Snyft. Det är vad jag kallar en kultserie. Den borde alla se, som en sorts allmänbildning. Den och Gilmore Girls. 



      

 
    

Hej. Välkommen hem till mig. Men du kanske kan återkomma i januari..?

Måndagskväll och Raw Comedy Club på tv. 

På den tiden när Raw inte var lika känt utanför huvudstaden och inte sändes på tv tvingades jag dit en kall vinterkväll av en kompis som tyckte att min prydhet behövde botas. Vi gled in i en mörk källarlokal på Mosebacke och mer eller mindre roliga ståuppare avlöste varandra på scenen. Mest skrattade mannen bredvid mig, själv en känd komiker. Ett sånt där högt och ihåligt skratt. Eller nej, den blonderade bruden bredvid honom skrattade nog ännu mer. Något läte utstötte hon iaf. 

Tyvärr blev inte min prydhet botad, inte enligt min kompis iaf. Alltså, komikerna hade väl sina poänger ibland, och förutom att någon hade släpat dit sin femåriga dotter som blev rädd av de "konstiga gubbarna och deras konstiga sånger" så var det en rätt kul kväll. Det mest komiska är att jag har ett svagt minne av en blond spinkig ynglig som sjöng på göteborgska. Hmmm....känner vi honom idag kanske? Då var han lika okänd som...ja, någon som inte så många känner till helt enkelt. Det här med metaforer får jag nog jobba på. 

Nej, tacka vet jag barndop. Tre bebisar i vita kåpor som skriker frenetiskt för att en man i vit kåpa stryker vatten på deras huvuden samtidigt som han mässar en radda ord. Och föräldrarna, ja de är medbrottslingar och håller glatt fram sitt lilla försvarslösa barn över vattnet. Ceremonins stämning får sin totala peak när mannen i den vita kåpan proklamerar att ett av barnen har döpts till "hästvän". Alla skruvar på sig, spänningen är olidlig. Hur ska han ta sig ur det här? Kunde de inte döpt henne till något mer lättillgängligt, som "går på stranden med en blomma i handen" eller "hon som sjunger med fåglar eller dansar med vargar"?! 
Tystnaden bryts när mannen konstaterar: "Fart! Hon får stå för farten i livet!" Och alla andas ut. Ja, fart, ok då, lite långsökt men det kan vi väl gå med på. Ojoj, så tokig han är den där prästen, fnitter. När blir det kaffe? Nej, då kommer nästa bomb. För barn i vit kåpa nummer två ska heta Frans. "Den franske". Den tjocke lille killen med blått sidenband runt midjan var ju säkert bara från Huskvarna. Möjligen att han hade åkt in från Tenhult, men mer söderut än så, nopp. Jobbigt.   

Som en liten kille jag känner sa: Det kallar jag show.        

En gång för alla, det heter inte "träffa upp". Antingen "träffa" eller "möta upp". Ok? 

Antagligen är jag bara en sådan surkärring på grund av tentanervositet. Men det skiter jag i. Grammatik är viktigt. Så det så. 


Och Monaco är fint. Se bara här, en bild från tidernas begynnelse. 

 

Dagens fråga: Finns det någon enda människa som är totalt nöjd med sitt yrkesval och som aldrig blir inspirerad av när andra berättar om sitt yrke?

Jag har haft biljoner olika planer på framtida yrke, seriösa och mindre seriösa. Som sotare, den idén hängde med ett tag tills en vänlig själ påpekade att min höjdskräck kunde bli ett betydande hinder. Den var alltså mindre seriös, så den vänliga själen skadade inget.

Vården har alltid lockat. Dietist, läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, barnmorska. Den vänliga själen dyker upp även här, och börjar snacka om att jag svimmar av blod och spyr av konstiga lukter. Jag brukar låtsas som om jag inte hör. Tills jag får svängningar i hjärnbarken när någon berättar om ett öppet köttigt sår... 

Och så fort någon nämner att de pluggar till ditt, eller jobbar som datt så tänker jag "ååh, det vill jag med!". Och så fyller jag i ansökningsblanketten till Polishögskolan, fast jag inte vågar gå ut så fort det skymmer och aldrig skulle orka lyfta en batong ens två centimeter från marken.  

För några år sedan kunde jag lätt tänka mig att som lingvist sitta i en hydda i någon djungel långt bort (ja, det finns väl ingen närliggande...) och översätta Bibeln. Eller fixa ett skriftspråk åt någon stam som bara hade ett talspråk. Som värsta sortens eremit. 
Och i somras sprang jag runt med kamera och anteckningsblock och pratade med folk hela tiden.
Vad är det för fel på mig..?

Så hur blir man då nöjd? Ska man bara blunda, peka, välj eller hur går det till? Någon som vet eller är drabbad av samma diagnos?  




Sotare? Inte jag.
    
  

Förmodligen är jag inte den enda studenten som ofta tänker "detta kommer jag aldrig lära mig, det är för svårt". Därför kommer här ett tips, och nyckelordet är perspektiv. Förstår du däremot vad i sjutton de pratar om i det här forumet så höjer jag på hatten...

http://www.maths.lth.se/query/answers/q200402.html