När jag jobbade heltid på hotellen hände det ofta att jag och mina kollegor fick höra ett och annat från våra gäster. Min kollega fick till exempel frågan hur gammal hon var från en äldre amerikansk man, och när hon bad honom gissa utbrast han efter en minuts funderande: "Well, you can't be a day over twelve!". Helt allvarlig.

Jag är inte så insatt i amerikanska arbetslagar men nog är det väl lite väl ungt att bli incheckad av en tolvåring även over there?

Anledningen till att jag tar upp just den här historien är gårdagens besök på det där stället där de pratar massa och procent. Där fick jag veta att min metabola ålder är, håll i er nu, tolv år. Man kan säga att det är ens "ämnesomsättningsålder". Det är därför jag alltid blir hungrig en timma efter en måltid. Tolvåringar är ju ute och leker så mycket, och blir ju hungriga. Inte konstigt liksom. Nu ska jag ut och cykla på gatan innan mamma ropar in mig.

Det perfekta löpsteget. Det jobbar vi med nu. Dagens löppremiär började sådär. Man kan väl säga såhär, att pensionärstanten som joggade innan mig på löpbandet fick sig ett rejält skratt. Jag gjorde "Bambi på is". Mycket bättre än "Disney on ice". Originalet med Bambi alltså, själv vet jag inte vilken kategori jag kvalade in på.

Men, sen gick det mycket bättre. När jag sprang på tå. Och farten ökade. Det var helt magiskt. Plötsligt flög jag ut ur gymmets fönster, över gräsmattan och vägen, ut på åkrar som tydligen bara fanns där och med vind i håret. Lite som en utomkroppslig upplevelse. Jag märkte knappt att sjukgymnasten gick omkring och inspekterade, rättade till och hurrade på. Det måste väl ha varit det perfekta löpsteget om något? Speciellt eftersom jag inte har fått ont i knät efteråt heller. Peppar peppar trä trä. Revisor...

Jag satt och letade igenom gammalt skolmaterial på datorn och stötte på den här kortisen om tvångstankar. När vi hade Tidskriftskurs fick vår klass sätta ihop en egen tidning, och temat var hälsa tror jag. Den här kortisen är alldeles för söt för att ligga kvar i en mapp på datorn. Så, håll tillgodo:

Vid Alviks tunnelbanestation står en man, nästan varje dag. Även när det regnar. Han skrapar mönster i marken, han tar på alla spärrarna i en viss ordning, han glömmer aldrig att klappa på handtagen till trappan. Komik för åskådaren, på liv och död för honom.

Mannen i Alvik har tvångstankar, och vi kan skratta, men hur står det till med vår egen hälsa? Har vi inte alla lite tvångsaktiga handlingar som plågar oss om vi inte utför dem? På rätt sätt, ett visst antal gånger, vid en viss tidpunkt.

Här på redaktionen bjuder vi mer än gärna på oss själva och våra tillkortakommanden. Disa till exempel har varje kväll toalettbestyr.

-          Jag måste kissa det sista jag gör innan jag lägger mig. Annars tänker jag att jag kommer att drömma att jag går på toa och då kanske jag kissar på mig på riktigt…

Många erkänner att de helst undviker a-brunnar, som till skillnad från f-brunnarna suger ner en i avgrunden. Eller hur var det nu?

-          Jag tycker inte om a-brunnar, men en sak är mycket värre för mig, berättar Anna. Jag tål inte när bestick gnisslar mot tallriken. Då måste jag gnugga med en bit mat på samma ställe för att sudda bort gnisslet. Annars sprider sig en rysning i armen upp till huvudet.

Om det ryser i Annas huvud så har Josefine en karta i sitt.

-          När jag ska gå någonstans så måste det ske i en viss ordning, inga genvägar är tillåtna. Då bryter man mot kartan. Om jag går en annan väg kan jag bli helt förvirrad.

Jespers problem brukar börja redan på morgonen när han anländer till högskolan, och åker uppför en lång rulltrappa tillsammans med ett hav av studenter.

-          Tänk om jag skulle trilla nu? Jag skulle ju orsaka en massaker! tänker han ofta.

Själv cyklar undertecknad glatt över a-brunnar, men ord är svårare. Snuskiga ord, läskiga ord, det kan egentligen handla om ganska många olika ord. När jag hör dem, då viskar jag tyst för mig själv:

-          Revisor…revisor…

Snart drar jag på mig dojjorna och åker iväg till ett ställe där de pratar procent. Och massa. Var det är får ni veta senare. Eller inte, det är ganska fånigt.

Hela morgonen har jag slängt ut metrevar. Det måste man göra i min bransch. Hela fyrtiosex stycken blev det, och hittills har några fiskar svarat på reven. En del genom att bara låta mig veta att de ser att jag fiskar, andra genom att verka intresserade av agnet.

Nej, vilken fånig liknelse. Hur som, morgonens arbete resulterade i ett trevligt telefonsamtal. Det kanske inte leder någonstans, vem vet, men just nu spelar det inte så stor roll. Jag är back on the bana kan man säga. Och det spelar ju roll, eller hur?

Det finns bloggar. Och så finns det temabloggar.

Det här kan vara det lustigaste plagget någonsin. Förutom Borats mankini kanske.


Återfinns i Zaras höstkollektion för barn mellan 2-14 år. Blir inte det ännu konstigare? Nederdelen funkar för de minsta men sen? Och vilka 14-åringar vill se ut som en blandning mellan ett blöjbarn och en medelålders man på kontor?

Det blev visst en vanligt lång promenad idag ändå, förkylningssymptomen dämpades efter ett tag. Puh! Idag var Babben Larsson i lurarna. Tänk att hon hade skivkontrakt en gång i tiden.

Och det är ju så lustigt, det här med sommarpratare. De som väljs ut är ju profiler på något sätt, men inte nödvändigtvis för att de har gjort något storartat eller varit med om något traumatiskt. Som Johan Wester från humorduon bakom Hipp Hipp, han började sitt sommarprat med att rabbla allt han inte har gjort eller är. Alltifrån inte haft cancer till inte suttit inne eller flytt från något krig. Ja, ni förstår.

Men så tänker jag - det är ändå ganska effektfullt när en person får sådär mycket radiotid. Drygt en timme, helt oavbruten. Ingen som lägger sig i, säger "nämen sådär kan du väl inte säga" eller "gud vilken tråkig anekdot". Det händer nåt med folk. Deras liv visar sig innehålla nog så mycket intressant för att ta upp i radio. Oftast i alla fall. Det är väl någon jag har stängt av mitt i, men å andra sidan kanske det var favoriten för någon annan.

Hur som haver, jag tror inte att det är en så jättedum idé att ha ett medieforum där folk tillåts prata till punkt. Det var nog det som var min poäng.

I fredags kväll tog jag och mannen ledigt från övriga världen, men återvände till de levande tidigt lördag morgon då det var dags att bila ut till landsbygden för församlingsledarträff. Regnet öste ner med undantag för lite dripp dropp mitt på dan, men varma tröjor och en lada fylld med trevligt folk gjorde vädret till ett mindre problem.

Söndagen var lika social med picknick i Rosendals trädgård, och naturligtvis sken solen eftersom vi hade klätt oss varmt. Väderironi när den är som bäst.

Idag är ordningen återställd med ösregn utanför fönstret. Det känns skönt. Snart ska jag snöra på mig dojorna, ladda telefonen med ett sommarprat och ge mig ut för en liten vandring. Men idag får den bli kort. En förkylning är på g och det vore synd om han fick hjälp att poppa fram.

Tänk vad mycket man kan skriva om ingenting. Om vädret. Så svenskt.

Idag är en riktig sunkdag, så jag gör ett försök att bota detta med hjälp av Sheldon Cooper, här och här.


Enjoy.

Än en gång har det visat sig effektivt att hänga ut sitt samvete till allmän betraktelse för att på så sätt behöva svara inför fler än sig själv om man bangar sina planer. Kort sagt, eftersom jag skrev på Facebook igår att jag skulle simma idag traskade jag pliktskyldigt dit imorse. Väl där kändes det inte så pliktskyldigt, jag var nästan själv i bassängen och en timme gick riktigt fort. Bästa träningen säger sjukgymnasten, tänk vad stolt han ska bli över mig på fredag när jag kan rapportera.

Simningen har en bra bieffekt också. Jag får möjligheten att bota min skräck-för-stora-saker-och-känslan-av-att-uppslukas-av-det-där-läskiga-och-stora-alternativt-att-något-sprängs-i-luften. Det är ett väldigt otympligt diagnosnamn, jag jobbar fortfarande på det. Saras syndrom? 

Så idag när jag simmade ut på den djupa delen och botten försvann ner i en stor avgrund och jag började fundera på hur min kropp bara hängde däruppe vid vattenytan och hur många döda kroppar som skulle kunna ligga på botten, ja då började mina fötter att krampa. Likaså varje gång jag passerade trampolinen ovanför huvudet så var jag liksom beredd på att den när som helst kunde trilla ner och att hela bassängen skulle sprängas i små små bitar, jämnt utspridda över Åkeshov.

Både djupet och trampolinen var jag ju tvungen att passera tjugo gånger, och man kan ju tänka sig att det blev lättare efter den tionde-elfte gången sådär. Och det blev det. Men inte tack vare kognitiva verktyg och allehanda mantran. Nej, efter ungefär en halvtimmas simning hoppade det i en farbror i banan bredvid mig, och han stönade och suckade så pass att jag började fundera på om han endast gjorde armtag med armarna. Så då glömde jag helt bort det stora djupet och den rangliga trampolinen. Tack farbrorn.

Kvällspromenaden luktade äppelträd och tvätt på tork. Det var nästan så att jag ville läsa högt ur något av Nils Ferlin för brommaborna. Inte för att han var så glad förstås. De som säger att hösten är här (bl a jag häromdan) misstar sig, vi är ju bara i mitten av augusti! Sommaren är lång, inte kort.

Så fort maken fick nys om planerna på en ny bloggportal började det pirra i den delen av hans hjärna som alltid pirrar igång så fort det finns ett projekt. Som på något sätt har med teknik att göra. Pirr pirr. Det var tydligen något om att koppla ihop vår domän med Wordpress. Den som lever får se. Fördelen med det är att jag inte behöver komma på ett nytt bloggnamn (men tack ändå Linda för förslagen! ;) )


Nöjen

Att nöjen är högst relativa
jag lärde mej tidigt förstå.
I Nykroppa mente man så:
- Vi har en och annan begravning
och tåget, att titta på.

Nils Ferlin

Ja, nu blev jag ju sugen på att byta till Wordpress efter tips från Emma. Men tydligen är bloggnamnet savetheday redan upptaget av någon som förstås lutar åt "fånga-dagen"-temat. Lite fånigt tycker jag som inte alls hade den tanken med mitt namn. Så det får bli ett helt nytt. Namn alltså. Inte för att ägaren till wordpress-bloggen är fånig utan för att det är upptaget. Eller både och.

Idag paddlade jag och Karin kajak runt Kungsholmen. Det var galen motvind på Norr Mälarstrandssidan, men när vi väl hade fått i oss en korv vid Stadshuskajen och kom in i Karlbergskanalen var det rena pensionärspaddlingen med grönska långt ner i vattnet och annat fint att fästa ögonen på. Varför ger man sig inte ut oftare och ser staden från vattnet? Den är så vacker!! Tips tips, om ni ska paddla, gör det från Pampas Marina på Point65 Kayak Center, helt humana priser och supertrevlig personal.

Eftermiddagen spenderades framför datorn med jobb medan regnet piskade på rutan. Jag fick mig även en timmes sömn på soffan inför jobbpasset inatt, och nu är det nog dags att packa pappas kappsäck innan jag beger mig iväg till den gamla stadsdelen där allt händer.

Nytt bloggnamn var det ja... Får funderas på inatt. Hej svejs.