savetheday

Jag glömde ju helt att berätta om vår fina luciatradition som vi hade när jag och mina syskon var små. Varje lussemorgon väckte mamma oss tidigt tidigt. Vi bänkade oss framför teven där mamma hade tänt ljus och dukat upp lussebullar, pepparkakor och varm choklad. Och så kollade vi på när någon lucia från Dalarna eller någon annan folkdräktsbygd (ja, alla bygder har väl såna där folkdräkter men vissa bygder visar sina oftare än andra) sjöng vackert med alla sina vita kompisar. Sen gick vi som vanligt till dagis och skola, men hela dagen bar man med sig den där speciella lussestämningen. Det var fint. 

Julstämning kan man få lite varsomhelst. Till exempel i en bil på E4:an mellan Nynäshamn och Stockholm. Där satt jag häromdagen med ett gäng fina damer, och när den yngsta tyckte att det blev för tråkigt att bara sitta där i barnstolen och sprattla stämde vi lite större in i alla möjliga julsånger. Förvånande vad många sångtexter man kan egentligen. Och stämmor. Och vad många tonarter det finns. Man vill ju helst prova alla. 

Är jag en cynisk gammal tant om jag ratar Svenska Hjältar-galan? Om jag inte sitter i soffan och gråter? Missförstå mig rätt, jag tycker det är jättemodigt av en liten tjej att motverka mobbning i sin skola när hon själv varit utsatt. Men att hon därför ska få en hel skottkärra med grejor, och att allehanda kändisar ska krama henne och säga att hon är deras idol och kalla henne "gumman" och "lilla hjärtat", där hänger jag inte med. Det blir lite too much när Mark Levengood ska stå och klucka medan kameran sveper över ett tårögt publikhav och alla är sååå imponerade. Eller det kanske är jättebra. Ja, jag är nog allt lite cynisk nu.