savetheday

Låt mig presentera - kast med liten klohand balanserandes på stor boll




Balans på boll (obs, ta en gammal boll eller en som tillhör Peter, den blir nämligen helt oformlig efteråt)

Vaktmästare 1: "Det finns bara förråd till de mindre lägenheterna, ni har inget eftersom ni bor i en familjelägenhet."

Vaktmästare 2: Det finns förråd i källaren, men de tillhör ingen särskild lägenhet utan man får ta ett som är ledigt och sätta lås på."

Vaktmästare 3: "Ja, det finns förråd till varje lägenhet men det går ett förråd på två lägenheter så man får dela."

Granne: "Det är klart att ni har ett förråd! Det ligger härnere i källaren."


Öppnar stor tung dörr med skyddsrumsskylt och kedja på, kommer in till en lång korridor av gallerburar med nummer på, stannar framför 4403. Förrådet innehåller några gamla filtar men i övrigt tomt. Utan lås.

Det står där och väntar på oss. Undrar varför vi har dröjt så länge. Nästan tre år.

Men jag e int bitter jag. Förutom att jag väl tycker att alla nyinflyttade bör få en lapp i stil med "Hej och välkommen hit, tvättstugan är den högra dörren och bakom den vänstra finns ert förråd, sophämtning är på torsdagar, bla bla", ja förutom det är jag bara väldigt nöjd över att vi nu faktiskt har vårt lilla förråd. Här ska röjas.

En riktig hypokondriker är jag. Eller snål smålänning. Något är det väl som gör att jag tar emot sjukvård i alla möjliga former. Med frikort. Mohaha.

Känslan var rätt fin när jag langade fram det idag till receptionisten på St Eriks vårdcentral. Tvåhundra kronor sa du? Hehe, tadaa! Free. Gratis. Nada payment.

Jag var där för att ta bort en prick som har stört mig lite, mest för att han förmodligen känns lite farlig. Men när jag väl fick av mig skjortan hittade den uppspeedade (men väldigt trevliga) AT-läkaren hela fem prickar som han ville ta bort. Det slog mig för ett ögonblick att han kanske mest ville mängdträna på någon. Lite som när man nyss har fått körkortet och bara vill ut och köra. Han ville skära.

Men jag sa ja, tack och amen till detta. Man vet ju aldrig när man får chansen igen. Tills bedövningssprutan stacks in, då kändes det mest som om jag borde ha valt att stanna hemma. Inte för att jag har något emot sprutor i sig, tycker inte det är sådär läskigt som en del kan uppleva det, men smärta är ju alltid smärta. Invärtes vrålskrik liksom. Ibland utvärtes.

Det hela gick förvånansvärt bra, jag blev inte ens yr när jag hörde ljudet av prickarna som slängdes ner i en plastburk. Eller när jag sneglade upp mot min rygg för att se en vit plasthandske som höll i en nål med en lång tråd i. Och den där läkaren fick beröm av sköterskan för att stygnen såg så fina ut, så det får jag väl lita på, om jag inte genast börjar på intensivyoga och lär mig att böja bak huvudet för att få fri sikt över ryggen. För det vore ju ett smidigare alternativ än speglar eller kamera. Javisst.

Nu ska jag gå med stygn i en vecka och inte röra mig alltför häftigt. Detta ställde ju tråkigt nog in dagens städning förstås. Tänk vad jag sörjer detta.

Wow, ni måste gå in och kolla det här! Myers-Briggs har tagit fram sexton olika personlighetstyper uppbyggda utifrån åtta olika variabler som tillsammans beskriver en viss personlighet. Det kostar egentligen att göra deras test och få en "diagnos" men jag läste bara igenom de olika och hittade den som beskrev mig bäst. Nästan lite läskigt hur det passade in!

När du har hittat den som beskriver dig bäst, klicka då uppe vid Introduction och vidare till The 8 preferences, de beskriver vad bokstäverna i din kombination står för. Till exempel så passade jag bäst in på personlighetstyp ENFJ, där E står för "the need to talk things trough" och J står för "loves routine and to-do lists". Jag sa ju att det var läskigt...

Nämen, jag la ju aldrig upp bilderna från firandet av min födelsedag. De förtjänar verkligen att slängas upp här för de föreställer så bra människor. Just det.












Sådär, enjoy!

Nu har jag frikort för ett helt år. Frikort. Är det inte bara pensionärer som har det?

Inget fel på pensionärer, men jag är ju faktiskt född år åttiofyra och inte tjugofyra.

Jag känner mig nästan lite skyldig. Som om jag borde vara sjukare eller skraltigare för att få rätt till statens ekonomiska medlidande.   

Jag kanske ska halta lite utanför Rosenbad? Oja mig extra högt. Aaaaaj ojojoj mitt stackars knä! Eller är det over the top?