savetheday

Nej, nu är det nog dags att förklara pompom-metoden.

Ni vet en sån där helhurtig tjej med kortkort kjol och två överdimensionerade maracas av plastband? En cheerleader helt enkelt. Hon brukar alltid vara hurtig. Ha världens bredaste smajl. Se ut som om hon aldrig blir deppig eller stöter på svårigheter. Och gör hon det så drar hon igång en käck ramsa som handlar om hur hon ska komma över den svårigheten. En sån tjej.

Jag har utarbetat en liten metod utifrån hennes forcerade attityd. Man kan säga att den har vissa likheter med hur Peter Dalles rollfigur i Yrrol ser på livet:

"Se aldrig bakåt. Känn aldrig inåt. Var alltid uppåt."

När något känns stört tråkigt och det inte riktigt är läge att bryta ihop och skita i allt, då tar jag fram de imaginära pompomsen, och så drar jag på ett brett smil och tycker allt är sååå kul. Kör på liksom. Så får man bryta ihop sen, när det är bättre tajming för sånt.

Som på Askö. Det ösregnade, jag fyllde år, händerna var stelfrusna och uppgiften låg i att sticka ner en linjal på tre olika ställen i fyrtio klippskrevor. Hade jag hellre suttit hemma hos min man och ätit tårta? Ja.

Fake it 'til you make it. Till slut blev man nästan glad när man fick syn på ett riktigt saftigt hällkar...

Eller som när vi läste molekylär cellbiologi, och kursen inleddes med helt galet svåra föreläsningar och en lärare som undrade om vi var lata när vi ifrågasatte relevansen i kursinnehållet. Då var det bara att bevisa motsatsen och köra på. Pompomsen tog mig rätt långt i den kursen.

Foto: John Sander

Nu drar jag ut på fältexpedition några dagar, förhoppningsvis tillbaka torsdag kväll. Med mig tar jag en fet påse godis, löpskorna och pompom-metoden. Berättar mer om den när jag är tillbaka.

Helgen har varit grym med Jesusmanifestation i lördags och korvgrillning idag. Jag är omgiven med massor av bra folk.

Hoppas ni alla får en bra vecka!

Sitter och kollar på svt's dokumentär Från Bill till Barack. Superintressant dokumentär om amerikansk politik ur röstarnas perspektiv med olika tidsnedslag. Men det enda jag fastnar vid är ett gift par som tar varsin bil till det gemensamma jobbet.

Frun är demokrat, maken republikan. Fast och fullt, 1992. Men när journalisterna träffar dem inför valet 2008 och kvinnan kan konstatera att Obama är den som inte vill borra efter mer olja så att bensinpriserna kan fortsätta vara låga, ja då ändrar hon sida.

"Den som borrar får min röst". Så viktigt är det, att köra sin egen bil till samma jobb som makens. Samtidigt. Så viktigt att hon ändrar sida, trots att hon varit demokrat hela sitt liv (så vitt jag förstår).

Och så lärarinnan som pratar med sina elever om vem de håller på i valet. Barn i tioårsåldern kanske. Alla håller på Obama utom en tjej. Hon tycker att McCain ska vinna, för det tycker hennes föräldrar. Då säger lärarinnan, som strax innan har sagt att det är viktigt att alla får tycka vad de vill och inte ska ifrågasättas, att McCain har sagt att soldaterna i Afghanistan kan få stanna där i hundra år om det behövs. Flickans pappa är soldat. Vad tycker hon om det? Den stackars flickan skruvar på sig.

Det är på nåt sätt alltid mer spännande att kolla efter sånt som dokumentären inte handlar om än det givna temat. Hur intressant det än är.

Premenstruellt syndrom, PMS, är ett samlingsbegrepp för olika typer av fysiska och/eller psykiska besvär under förstadiet till menstruationen och som i vissa fall kan utgöra ett handikapp. PMS-besvären är mest uttalade 3 – 10 dagar före mens men många kvinnor kan även ha uttalade besvär vid ägglossning. Det är ofta de psykiska symptomen som dominerar vid PMS. Stämningsläget förändras i riktning mot nedstämdhet och kvinnan blir känslomässigt instabil. Det gäller allt mellan "att känna sig olycklig" (vara dysforisk) till verklig depression. Däremellan ligger tendens att bli irriterad, intolerant, orolig, grälsjuk och aggressiv.

Källa: Wikipedia

Varför Gud, varför? Har du dålig humor eller nåt?  

 

 

 

Efter två timmar på en filt i solen har jag nog lagt en bra grund för den härligt röda nyans jag alltid brukar välsignas med på sommaren.

Jag klippte sönder ett linne och konstaterade ganska snabbt att jag under inga omständigheter bör bära bandana offentligt.

Finska inredningsprogram är konstiga. De lägger en trasmatta på sängen. Gör kuddfodral av en picknickfilt som har hängt med på rockkonsert. Härligt ölimpregnerad.

I Costa Rica är de inte mycket bättre. Där har ett badrum i ett hus bara tre väggar så badrummet är öppet ut mot trädgården där aporna svingar sig i träden. Tanken är att badrummet ska vara en del av trädgården. Om aporna får låna toan framkommer inte riktigt.

Ja, ni förstår, här blir inget vettigt gjort idag. Det får kanske bli en springtur ikväll när värmen har lagt sig. Knäna kan gnissla bäst de vill, för nu börjar 5 september närma sig och jag vill inte gärna bäras runt Djurgården.

Jag tänkte lite som så, att ibland formulerar andra det man själv tänker. Och då är det ju bättre att man sparar på tangentfingrarna och låter andra berätta istället. Håll till godo, såhär ligger landet just nu. Minus redovisningen som jag turligt nog slapp, även om jag genomlevde något liknande för några veckor sen. Burr.

I ugnen är det fransk tomatpaj på gång och sen blir det bönegrupp hos Maddelään på St Eriksplan. Fint.

Under en dag av ledighet tyckte jag att lite tevetittande kunde sitta fint.

Men jag blir ju bara arg.

Där är nyblivna pappor som är "barnvakt" åt sina egna barn, fäller kommentarer som "se, jag tvättar faktiskt också!" och "flickvännen tyckte jag skulle bada honom (sonen) så det är väl bäst att jag gör det".

Där är ett barnkalas för en liten tjej där allt följer temat tyll, glitter och prinsessa, och när pappan (som blivit utskrattad av mamman för att han ska hålla i kalaset) frågar småtjejorna på kalaset vad de vill höra för saga föreslår de en regnbågssaga. Jag vet inte ens vad det är.

Där är åttabarnspappan som inte kan vänta tills hans två söner växer upp så att han kan få lära dem meka med bilar. Om en av hans sex döttrar någonsin kommer intressera sig för motorer kommer hon att få det trögt med gensvaret. Det ska till att hon är riktigt intresserad för att någon ska heja på.

Det är inget fel med färgen blå eller färgen rosa. Det är inget fel med barnrum där bilar eller kattungar täcker tapeten. Det är heller inget fel med klossar eller en leksaksspis. Inte i sig självt.

Felet ligger egentligen mer i vilka barn som får vilka leksaker. En signal om förväntningar som säger att vuxenvärlden menar något.

En docka, en liten dockvagn, ett pytteskötbord (som även kan göras om till badbalja, oj så fiffigt), en spis. Racerbilar, actionfigurer, svärd i plast. Är det tänkt att jag ska baka hela livet medan min man är ute och...krigar? 
I'm just saying. 

Man borde ge sig själv presenter oftare. Inte bara när eller om man har fått godkänt utan även när tentan är skriven. Skit i hur det gick liksom.

Det här är min present. Illa gott te. Det var jag värd.





Och eftersom det har varit förfrågningar på bilder av den nya luggen kommer det en sådan med.




Det är konstigt hur ögonen kan växa bara för att man klipper lugg.

Morning morning.

Varför är man alltid så nonchalant kvällen innan och rent nyktert klarvaken morgonen inför? En tenta.

Nu ser jag hur mycket jag skulle ha behövt plugga. Ugh.

Men badet är snart uppspolat, tentan är inte förrns om drygt tre timmar och än finns alltså tid att slå in lite ny kunskap. Det är mitt (framgångs)recept.

Wish me luck, oh please do.

Läst i ICAs tidning Buffé:

"Jag tar mig tid att laga mat även när jag ska äta ensam. Ibland tävlar jag med mig själv att laga på det som finns hemma i kyl och frys. Men för det mesta lagar jag storkok, matlådor är praktiskt och skönt att ha till hands efter en lång arbetsdag eller varför inte natt..."

Någon mer än jag som tror att hon la till det där med natt på slutet för att väga upp det övriga..? Tävlar med sig själv, you're wild girl.

Häromdagen fick vi en hylla av snälla Karin. Eftersom han hade bott hos hennes morfar innan han hamnade i hennes källarförråd tyckte jag att det var på sin plats att han fick uppkallas efter min. Morfar.

Allan har redan gjort sig hemmastadd och han har dessutom hunnit med att följa med mig på en shoppingtur. Eftersom han är så svart och fin smälte han in alldeles för bra på H&M, så när vi skulle gå såg det ut som om jag snodde en del av inredningen.



Allan har redan plockat på sig ett gäng med Kalle Anka-pockets och trängts lite med toastolen.

Mina knän har protesterat ganska högljutt de senaste veckorna när jag har försökt mig på en springrunda så därför är vila beordrad. Sunkknän. Man riktigt känner hur de nordtyska höfterna á la Tiffany Persson anläggs. Kolla in klippet ca 1,25.


Snart ska jag bege mig över till grannhuset för en klippning. Lugg ska det bli, vet inte ens om jag passar i det men någon sorts förnyelse är väl alltid bra. Om inte annat kanske hjärncellerna blir stimulerade och hjälper mig förstå ekologin bättre.

Ha en skön dag i solen!  

...biom.....biosfär....hmm, längesen vi var på bio, undrar om det går nån kul film....biomassa...vi har väl några fribiljetter som ligger i lådan...biotop...apropå film, vi skulle ju se alla filmklassiker....la vi ner det eller...det får vi ta tag i igen, ben-hur kanske...detrivor...ja nu är det nog vår i alla fall, kanske en promenad för att rensa hjärnan senare...ekoton...vad var det nu igen...min hjärna väger ju ett ton höhö...dålig humor...oj krassen har nästan torkat, måste vattna...tänk om man hade ett köksland...det måste vi ha sen...heterotrofa organismer...finns det homotrofa...fekal energiförlust...här finns verkligen material till många göteborgsskämt...nä lite lunch kanske skulle sitta bra...

Ekologihumor

Att skriva att vatten är bundet till poolerna och inte polerna. De har ju liksom kanter så att vattnet inte kan ta sig ut. Hö hö.


God I'm bored

Idag gjorde jag och mina kära klasskompisar Disa och Karin ett tappert försök att bestiga Mount Everest. Eftersom större delen av bergsfoten var täckt med Dove-tvål halkade vi runt ett bra tag innan vi fick så pass bra fäste att vi kunde ta oss några meter upp. Stärkta av framgången gav vi oss övermodigt in i en brottningsmatch med bergsgetter som bodde längs med vägen, något som ledde till utslagna tänder och benbrott. Plötsligt hörde vi ett brak och ovanför oss lossnade en stor bit av en utskjutande klippa. Vi lyckades i sista stund rädda oss undan genom att hoppa in i en bergsskreva, som dock visade sig vara full med svarta hala ormar. Med de slemmiga ormarna krälande kring våra fotriktiga sandaler började vi diskutera om vi ändå inte skulle ge upp, det här gick ju inte bra alls!
Men då mindes vi löftet om vad som väntade på toppen. Långt däruppe fanns femton högskolepoäng och väntade på oss, redo att rapporteras in. Bara sådär. Busenkelt. Bara ni når toppen hade de sagt.
Så här sitter vi nu. I bergsskrevan. Ormarna blev kvällsmat och ikväll slickar vi såren inför morgondagens strapatser. För upp på toppen måste vi ju. Vad ska det annars bli av oss..?

Satt och tittade över nästa vecka och fick syn på att Gotthard har namnsdag på onsdag. Det tycker jag vi firar redan nu med en presentation av bröderna St Gotthard:





Idag blir det försök till lite plugg, och sen kyrka.

Gårdagskvällen spenderades på ett hotellrum i fem timmar med en bra deckare. Jag vaktade två små tysk-brittiska barn som sov som små ljus redan från klockan sju. Förutom precis vid läggdags när den lilla treåriga tjejen började propsa på att något fattades. Jag lyfte ur henne ur barnsängen och så sprang hon på måfå runt i rummet, som om hon letade efter nåt. Misstänksam som man är mot treåringar tänkte jag att hon bara ville skippa sängen, men precis då halade hon upp ett tygstycke från golvet. Sen lade hon sig på sängen och tittade uppfodrande på mig. Eh? Ahaaa, eine sovpåse, ok, hmm, hur ska vi trä på den här då.... Har aldrig varit med om att så stora barn sover i påse..? Den var jättesöt, som en säck runt benen och hängslen över axlarna. Och lilltjejen verkade nöjd.

Kanske ska lägga in veckans träning också innan jag börjar plugga. Och diska. Och lyssna lite mer på The Kennedys. Oh, och alla roliga you tube-klipp som måste gås igenom...

Ja, det här gick ju inte så bra. Äsch.

"Figur 12.7 från kursboken visar en rekryteringskurva för en fix skördekvotsmodell för
en bytespopulation med två olika uttagsnivåer: hm = medelkvot, hh = hög kvot.
a) Vad visar punkten Nm? 1p
b) Hur förändras populationsstorleken på populationer som är större än Nm vid
skördeuttag av storleken hm? 1p
c) Hur förändras populationsstorleken på populationer som är mindre än Nm vid
skördeuttag av storleken hm? 1p
d) Varför ligger Nm vid ≈ K/2. 1p
e) Föreslå en skördemodell som är säkrare för bytespopulationen än den fixa
skördekvotsmodellen och beskriv vad den får för konsekvenser både för risken
för utdöende hos bytet och för skörden som brukaren får ut. Gör gärna en
grafisk beskrivning av modellen. 3p"


Erhm...jag tror jag går och lägger mig en stund. I fosterställning. Och vaggar fram och tillbaka. Fricking freck freck.

Ok, någon får gärna komma förbi med Marabous senaste tillskott i chokladväg: polka och kokos. Jag skulle inte alls bli ledsen. Jag skulle kunna betygsätta och allt.


Sitter och pular på nyhetsbrevet som ska komma ut i slutet av maj. Får massa bra idéer, men de skulle nog vara ännu bättre med lite choklad. Säkert.

När det gäller Valborg, som för övrigt var väldigt trevlig, låter jag Gustaf summera den. Han gör det så bra.


Vi fick lära oss att kortspelet Uno kan vara eländigt irriterande. Och att uppsalastudenter kan skräpa ner. Mycket.


Helgens sämsta var att vi inte kunde gå på Noahs ettårskalas, man vill ju inte gärna smitta massa söta oskyldiga barn med halsontsbaciller och huvudvärksbaciller.

På söndan var det församlingsmöte där jag fick för mig att jag skulle förvirra hela församlingen med vaga och förvirrade visioner. Mental note: Stå inte framför en samling människor. Inte ens om de är snälla och du känner dem.   

Kära grannar,

Jag har nu insett att jag inte är någon vidare trevlig granne, och jag ber om ursäkt för detta. Om jag på något sett betett mig underligt eller undvikande så beror det helt enkelt på att jag är grön när det kommer till hänga-över-staketet-springa-på-kafferep-grannsämja. Den sortens umgänge är mig helt främmande.

Ni förstår, kära grannar, när jag växte upp fanns det en underlig samling individer kring vårt hus. På ena sidan en man som spelade dragspel och en kvinna som gärna stod och pratade om ditten och datten och om ditten igen medan vi sprang runt och jagade kaninen som hade rymt. På andra sidan bodde det ett ganska stillsamt par. Kanske berodde det på att de inte själv hade några barn, men jag är rätt säker på att de aldrig kände igen mig när jag kom för att sälja lotter, fröpåsar eller majblommor. Bakom vårt hus fanns en stor fin dunge där man kunde plocka vitsippor på våren. Om inte den äldre mannen snett bakom oss var hemma. Då kom han ut och hötte med käppen, det var hans mark. Ja, äganderätten till de där små vitsipporna var ganska diffus, men rädda blev vi ju. Och bredvid honom bodde psychot. Han som alltid skrek på sina barn och stirrade på oss från fönstret när vi gick förbi. Som om han hade tonade rutor och inte syntes.     

Så ni kanske förstår, att det här med att småprata när man ses i trappen eller diskutera vädret när man frenetiskt väntar på att tumlaren ska bli klar i tvättstugan, det leder oftast till tunghäfta. Ni får inte ta det personligt om vi har hejat på Ica och jag sen tar en annan väg hem för att undvika tre-steg-bakom-vi-borde-ta-sällskap-situationer. Det är inget fel på er. Jag tror tvärtom att många av er är riktigt trevliga.

Idag hade jag faktiskt dörren öppen en stund ut mot korridoren. Som en fredsgest. Nästa gång den är öppen kan ni väl hojta hej? Men bli inte förvånade om ni inte får nåt svar och ljudet på teven höjs en aning. Ni vet, tigrar och deras ränder...

Med vänlig hälsning,
Sara på våning 4





Säg hej till publiken. Eller grannen.