savetheday

Mitt stackars knä värker såhär på kvällskvisten men förutom det har jag inget att klaga på. Tidigare idag blev jag nämligen överraskad - igen - av finfina vackra snälla fantastiska vänner. Bara för att jag har gått och fyllt ett år till. För en vecka sen. Men förra veckan slank vi ju iväg från stan så fort så nu tog de chansen att gratta mig istället. Skönsång på Kulturhusets fik och middag på Hard Rock Café där det blev sång och glass från personalen. Bilder kommer imorgon. Nu ska jag somna gott. Tack allihopa som var med ikväll, ni är ju för bra och jag är alldeles för bortskämd.



Har inte alla en klo som högerhand??

Nålar. Inkopplade till elmaskinen. Fyra stycken, instuckna i lår och knän på varje ben. Smärtan skulle tydligen vara obehaglig, varpå jag frågade vilken smärta som inte är det. Jag börjar mer och mer tro att min sjukgymnast valde sitt yrke på grund av traumatiska händelser i barndomen som nu tar sig uttryck i sadistiska handlingar. Freud skulle nog hålla med.

Men tydligen tycker han att jag har muskler igen i alla fall. Sjukgymnasten alltså, inte Freud. Det var väl trevligt att de ville komma tillbaka. Och inte nog med att en styck figur drar och rycker i en, idag kom en annan av de där fram och skulle visa mig hur man "ännu bättre jobbar med benet för att få igång mjölksyran". Jaha, ojdå, så bra tack, oj oj där kom krampen ja, hmm... Så de är ju hemskt snälla de där gymnasterna, när de inte tar ut sina barndomsaggressioner på mina lår.

På torsdag blir det mer el. Vi börjar lära känna varandra nu, jag och maskinen. Fint. Vad för nytta den gör har jag inte hunnit märka av än, men gud vad jag hoppas att den ändå gör nånting...

Idag kunde jag fira två år som fru Stålis. Hurra för mig och maken på vår pappersbröllopsdag.


Foto: John Sander

Ikväll styrde vi därför bilen mot vår trädgård Drottningholm för lite picknick i kvällssolen. Mysigt tills änderna och kråkorna attackerade.

Dagen har även spenderats i den finare delen av stan tillsammans med kusin Jamie som numera har strumplådan i London. Det var nog tack vare Jamies fansy pansy kostym som vi fick gratis dricka på lunchen. Nästa gång ska jag också ha kostym.



När vi nu ändå är inne på temat bröllop kan jag ju berätta att käre kusinen minsann lämnade mig vid altaret (eller egentligen på vägen ut om man ska va noga) för en sisådär tjugofyra år sedan. Jag antar att det är glömt och förlåtet då han tog notan idag. Okej då. Det är alltså den lille herrn till vänster i bild som försöker smita till pappsen. Glöm inte att observera den härliga åttiotalsstämningen på bilden.

Igår var det min födelsedag, och den allra bästa presenten (no offense guys) var att min vän Pernilla som har kämpat mot levercancer under hela våren fick glada nyheter - metastaserna svarar på cellgiftsbehandlingen och KRYMPER!! Helt otroligt. Det finns hopp och Gud har grym omsorg om henne.

Under morgonen blev jag uppvaktad av maken med frukost och söta hälsningar uppsatta lite varstans i köket. På eftermiddan kom han hem med en gigantisk bukett blommor. Jag fick även en fin mockaväska som får bo på min axel hela sommaren.  



Strax innan han kom genom dörren hade söta Charlotte varit förbi med en påse hembakade muffins och ett gulligt grattiskort. Hon bjöd dessutom in oss på bröllop i juni, hohoo!

När klockan slog kvart i sju ringde det på dörren, och jag som trodde att de första i vår bönegrupp skulle ramla in blev extremförvånad av att se HELA gänget samlade utanför dörren med jordgubbstårta, partyhattar och serpentiner!





Några minuter senare var jag stolt ägare av en liter mjölk och en flaska fudge sauce á la New Zeeland (den skulle tydligen hålla hur länge som helst i kylen...).



The cake master Karin hade gjort en smaskig tårta med jordgubbar i ett perfekt cirkelmönster, och av henne fick jag dessutom en kortupphängare och en tändpinne (oss pyromaner emellan).



Senare på kvällen såg jag att Ash hade skrivit ett jättefint inlägg på sin blogg. Tack honey!

Jag blev ordentligt grattad på Facebook också, under hela dan trillade det in grattis från både nära vänner och de av den mer bekanta arten men alltihop lika uppskattat. Det är så tråkigt att man inte kan tacka alla personligen, men TACK TACK TACK jag blev såå glad för just DIN hälsning!

Och om Stockholms Bostäder läser detta så kan jag ju tillägga att det skulle vara fantastiskt trevligt om även de ville gratta med att ge oss lägenheten vi ska kolla på ikväll. Ni kan ju fundera på saken i alla fall?

Födelsedagen har varit fin. Nu får det bli sömn några timmar. Natti!

Som om inte elchocker är nog ska det nu tejpas också. Idag gick sadisten alltså loss med rullen. Tejpen går ända upp på låret men nu är ju det här en barntillåten blogg och dessutom kanske jag bör ge solen en chans på min arma hud innan jag exponerar alltför mycket så ni får använda röntgensynen. Eller gör inte det förresten.




Knäna fortsätter att krångla trots behandlingen så nu har jag fått joggförbud utan undantag (i torsdags smet jag ut ändå så efter det vart det strängt förbjudet, håhåjaja).

På torsdag ska vi på ännu en visning av hyreslägenhet, våra ködagar har orkat sig upp till femtonde plats och oj tänker ni, vad kasst, men nejdå, det är många som inte går på visningarna så alla olyckskorpar kan gott limma igen truten och så tänker vi POSITIVT nu, okej?

Positivt, positivt, samtidigt som vi räknar tältpinnar och letar efter närmaste grönområde där man får tälta året runt...

Så vettigt. Så helrätt.

LÄS!

Kära, kära stockholmare. Ni vet att jag älskar er stad. Jag kan till och med uttala Lidingö med långa iiiiii:n och låta bli att inte säga Skarpknäck. 

Så får jag be om en gentjänst?

"Jönköping ska uttalas "Jönnköping", inte "Jööönköping".

"Vrigstad" heter "Vrixta", inte "Vriiiigstaaad"

"Järstorp" uttalar man som "Jässtorp" och inte "Jär-s-torp" (kan även uttalas "Jäschtorp" om det förstnämnda känns svårt)

Tusen tack!

;)

Med tanke på mitt inlägg om den käre sjukgymnasten som ska hjälpa mig att kunna jogga igen (mer känd som sadisten) känns det som om en uppföljning är på plats.

Igår tog jag åter plats på cykeln i gymmet för de krokiga och vanställda, samtidigt som en medelålders variant av motsatt kön studerade min häck medans han stretchade. Härligt.

Efter de vanliga böjningarna och sträckningarna deklarerade sadisten att vi skulle testa något nytt. Hmm tänkte jag eftersom han tidigare har pratat om akupunktur. Nu tar han väl fram nålarna då.

Nejdå, ut ur den mystiska lilla väskan kom sladdar. I änden på varje sladd satt en liten rund tygbit. Andra änden var fäst i en dosa.

El skulle tydligen pumpas in i mina lårmuskler, och till sadistens förtjusning drogs styrkan gradvis upp. Eftersom "det ju inte är någon farlig el" även om musklerna började bölja under huden så fort strömmen slogs på och "smärtan sitter ju bara i huden förstår du". Han kunde faktiskt inte låta bli att skratta. Skratta! Det var ju avrättning på gång.

Sedan satt jag där, med byxbenet uppdraget till låret och tre elektroder fastsatta i en hel kvart medan strömmen kom och gick. Äsch, det kändes fjantigt att vara så smärtkänslig så efter en stund jag drog upp strömstyrkan lite till. Wow, jag trodde att lårmuskeln skulle snärtas av där ett tag, men jag måste erkänna att det var rätt häftigt. Det gick liksom vågor genom benet och smärtan var som om miljoner nålar borrades in i benet. "Vissa tycker att det är riktigt skönt", jamen visst sadisten, precis så kändes det...

Och för er som har undrat hur jag kunde ha en bild på stretchövningen så togs den av sjukgymnasten på hans initiativ för att jag ska kunna göra samma rörelse hemma. Elchocken skulle jag dock inte upprepa hemma...

Nu när jag är hemmafru light vore det ju riktigt snålt av mig att inte dela med mig av alla fantastiska små tips och tricks som en hemmafru kommer på under dagarna. Så håll tillgodo!

Förvara källsorteringen i gladfärgade plastpåsar så blir hemmet piffigt även om du inte har torkat längst in i hörnen under vasken.

När skafferiet verkar alldeles för trångt, låtsas att du spelar tetris så får du helt plötsligt plats med lite till.

När alla daglediga pensionärer tar upp de smala gångarna på Ica, hosta och rossla högljutt så försvinner de snabbt. Hostbaciller kan skicka vem som helst över sjuttio till sjukhussängen och det vet panchisarna.



Kör rally från mataffären men bara på breda vägar, och glöm inte att spänna fast matkassarna. Påsar från Citygross föredrar trepunktsbälte för bästa komfort.

Bädda sängarna ungefär varannan dag. Då kan känslan av "oh nämen vad fint vi har det här hemma" fortfarande kombineras med "vad mysig sängen ser ut, jag ska nog lägga mig i tid ikväll så jag orkar upp tidigare imorgon". 

Stryk alltid framför program som The Bill eller liknande. Spännande krimserier gör att strykningen speedas upp samtidigt som man alltid kommer att förknippa sysslan med spännande och bestialiska mord istället för...ånga?


Till sist, följ länken...

Visst kan man se hur rent fönstret är nu?



Mamma, jag använde till och med skrapa.

Kolla in den här bloggen! Och scrolla sen ner till bilderna på sidan.

Visst är Gustaf grym?? Kom igen och ge honom lite prejs nu.

Hohoo vad jag är braaa!



Nu är jag filosofisk kandidat på pappret också!

Idag var det dags för mitt andra besök hos sjukgymnasten. Jag hade en sån himla tur som fick hoppa före i den kilometerlånga vårdkön på grund av min ålder. Pluspoäng för det.

En sak som är en aning knepig när man väl sitter där på den kalla plaststolen hos läkaren, tandläkaren, optikern eller i detta fallet sjukgymnasten, det är att beskriva symptomen. Jag får alltid en känsla av att jag hela tiden ändrar min story eftersom den kunnige mittemot alltid rynkar pannan i allt djupare veck allteftersom undersökningen pågår. 

När börjar det göra ont? På en skala upp till tio, var ligger smärtan då? Men såg du den gröna eller den röda pricken tydligast med höger öga? Höger! Nej, vänta, kanske vänster. Eeehhh. Nu känns det högra knäet som en femma. Fast det avtar liksom. Här gör det ont, är det konstigt? Jaha, där kom bekymmersrynkorna fram, nämen vi säger vänster ben. Aj vad ont det gör! Tia! TIA!

Idag fick jag i alla fall vara inne i träningshallen och träna med alla andra felkonstruerade människor. Det bor definitivt en sadist i min annars väldigt snälle sjukgymnast. Han tvingade mig att rulla låren över en plastrulle och så skulle det tydligen göra väldans ont om man var spänd i en viss muskel som hade ett tjusigt latinskt namn.

Bingo. Plötsligt kändes en smärtskala upp till tio extremt otillräcklig, alternativt att all annan smärta sjönk ner till plats 1. Hade jag varit allt annat än skandinav hade jag nog vrålat till lite, men istället använde jag flertalet ansiktsmuskler för att uttrycka att det gjorde O N T. Då LER sjukgymnasten och säger något i stil med att jamen vad bra, då kanske vi vet vad det är för fel på dig. Hmpf.

Så nu vet sadisten vad det är för fel på mig. Tydligen något ovanligt som han inte hade något namn på. Inte ens ett latinskt.

 

Såhär ska jag sitta för att råda bot på benfelet. Helst i flera sekunder flera gånger per dag.

 

 

Idag är solen framme. Välkommen solen.

Ett två tre fyr, ut i skogen tågar alla nu.