savetheday

Dagens fråga: Finns det någon enda människa som är totalt nöjd med sitt yrkesval och som aldrig blir inspirerad av när andra berättar om sitt yrke?

Jag har haft biljoner olika planer på framtida yrke, seriösa och mindre seriösa. Som sotare, den idén hängde med ett tag tills en vänlig själ påpekade att min höjdskräck kunde bli ett betydande hinder. Den var alltså mindre seriös, så den vänliga själen skadade inget.

Vården har alltid lockat. Dietist, läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, barnmorska. Den vänliga själen dyker upp även här, och börjar snacka om att jag svimmar av blod och spyr av konstiga lukter. Jag brukar låtsas som om jag inte hör. Tills jag får svängningar i hjärnbarken när någon berättar om ett öppet köttigt sår... 

Och så fort någon nämner att de pluggar till ditt, eller jobbar som datt så tänker jag "ååh, det vill jag med!". Och så fyller jag i ansökningsblanketten till Polishögskolan, fast jag inte vågar gå ut så fort det skymmer och aldrig skulle orka lyfta en batong ens två centimeter från marken.  

För några år sedan kunde jag lätt tänka mig att som lingvist sitta i en hydda i någon djungel långt bort (ja, det finns väl ingen närliggande...) och översätta Bibeln. Eller fixa ett skriftspråk åt någon stam som bara hade ett talspråk. Som värsta sortens eremit. 
Och i somras sprang jag runt med kamera och anteckningsblock och pratade med folk hela tiden.
Vad är det för fel på mig..?

Så hur blir man då nöjd? Ska man bara blunda, peka, välj eller hur går det till? Någon som vet eller är drabbad av samma diagnos?  




Sotare? Inte jag.