savetheday

Båten har vänt. Idag skiner inte solen men irritationen har blåsts bort av nariga vindar. Ibland är den bra att ha, den där borealis. 

Vi fick veta upplägget på vår utbildning idag, såhär hälften in i densamma. Men det visade sig inte vara några större förändringar utan bara bra grejor och den enda nackdelen är väl att man får svårt att välja. Jag vill läsa allt möjligt. Med minsta möjliga studielån. Går det att trolla ihop?

Detta är vad jag har åstadkommit idag:



en vända bröd



och ett fruktansvärt övergrepp på de bästa jeansen någonsin. Ja, ni ser ju, vad hände liksom.

Idag var inte dagen då jag borde lagat mina favoritjeans helt enkelt. Hjärnan är seg och jag är tjurig över gud vet vad så när undertråden började krångla orkade jag inte bry mig.

Garderoben kommer i alla fall bli glad, han har nästan inte fått hälsa på de här jeansen. Så bra är de. Nu kan de två lära känna varann i evighet.

Ikväll sjöng fåglarna. Trots att jag hade en bra ljudbok i öronen pausade jag ibland boken för lite kvitter. Tillsammans med lukten av våt asfalt blev kvällen komplett.

Eller ja, tänk om man bara kunde hålla sig till fåglar. Ibland är tvåbeningar svårare. Mina öron ramlar snart av så mycket som jag lyssnar. Vilket jag egentligen tycker om. Det är dörrmatterollen jag har lite svårare för.

Jaja, snart kommer maken hem, antagligen halvdöd efter säsongens första fotbollsträning. Åkommor som blodsmak i munnen och stukade fotleder kommer inte vara främmande samtalsämnen, det är jag ganska säker på. Duktig är han i alla fall som ger sig ut relativt sent en grådaskig måndagskväll. Kanske hörde han också fåglarna?

Tjejer, ni vet en gång i månaden, när man väntar och väntar och så äntligen är den här! Jippie. I USA har de fångat känslan riktigt bra:



Det är synd att våra vita spandexbrallor slängs in i garderoben sen, tycker inte ni det med?


Idag fick vi göra den mest underliga grej i skolan. Vi fick rätta vår egen tenta. Någon som har varit med om det? Nej? Inte jag heller. Vi fick en rödpenna och så gick läraren igenom hur man skulle ha svarat för att få maxpoäng och så fick vi stryka under med pennan där vi hade svarat rätt. Sen ska han ändå sitta och rätta ordentligt, men det var ganska kul. Nu vet jag att jag klarade den. Och med pyttelite råge till på köpet.





Eftersom vi bara fick ha rödpennan framme på bänken skrev jag ner hur många poäng på varje fråga jag kunde tänkas ha fått på temuggen framför mig. Siffran till vänster är snålt räknat och siffran till höger vad jag borde få. Eller nåt. Jag får godkänt vilket som så jag är glad. Tjoho.

Sängen väntar men jag ville bara hinna säga att min husgrupp är bäst i världen. Sådär som man tyckte att Katrina and the waves var bäst i Eurovision Song Contest -97.




Jo men tänk er, två soffor fyllda med kärleksfulla och intelligenta människor som tänker, diskuterar och stöttar. En gång i veckan. Kan det bli bättre? Nu pratar jag alltså inte om Katrina längre utan har gått tillbaka till husgruppen. Om någon blev förvirrad.

God natt.

Så var tentan gjord. Om den är i hamn eller inte är dock en annan fråga. Det kändes bra under tiden som jag satt där, visst var jag osäker på en del saker och fick improvisera lite, men i stort ganska ok. Men det oförklarliga fenomenet med tentor är ju tyvärr så att när det känns som om det gick kass brukar det ha gått bra. Och tvärtom... Så än ska inte björnskinnet säljas.

Fick iväg mig själv på en springtur när jag kom hem. Efter två veckors halsont var det verkligen dags, men det var inte utan våld på mig själv eftersom man blir så eländigt seg efter en lång tids soffsittande. Jag pendlade mellan att prata med mig själv som till ett litet barn, "såja, duuuktigt, och så tar vi på oss tightsen, brrrrraaa!" och att hota med åldersdiabetes och tre dubbelhakor om inte fläsket pallrade sig ut i spåret. 

Man kan säga att jag använde mig av Anna-metoden. Min vän Anna gav mig ett bra råd när jag var nitton bast och skulle flyga över vattnet till England för att jobba i familj. Veckan innan var jag alldeles nipprig och stressad. Då sa kloka Anna: "Du klarar ju att packa väskan, eller hur? Och att sätta dig i bilen och åka till Landvetter? Och du klarar ju att checka in och gå på planet, och sen sitta där. Och du klarar ju också av att gå av planet, hämta din väska och säga hello. Sen tar du det bara därifrån!"

Jag körde samma grej idag. Bara byta om. Bara låsa dörren och gå nedför trapporna. Bara börja springa. Sen är man igång och känner inte för att vända.



När inte Anna ger goda råd försöker hon hypnotisera folk på tunnelbanan med sin stirrande blick

Slösurfade in på en blogg. Tänkte att man som vanligt skulle få ta del av skribentens vardag, soppåse, garderob, tankar, mitt barn log imorse och jag vill dela det med er, ja ni fattar. Jag hade dock mina funderingar eftersom bloggägaren var man och de ibland sticker ut från tjejernas ganska klonade bloggar. Inte nödvändigtvis på ett bättre sätt, bara annorlunda.

Men tji fick jag. Den här killen går metodiskt igenom hur han, med hjälp av Google Translate, översätter delar av Bibeln från ursprungstexterna på grekiska. Och med metodiskt menar jag varje steg. Grammatiken. Vad översättningsprogrammet har för brister. Lägger in så man ser hur originaltexten ser ut och hur han sedan har översatt. Och han slänger sig med ord som "majuskler" och "minuskler" så att jag för ett ögonblick tror att jag är tillbaka i skolbänken igen. För naturligtvis raderade jag ut alla de där orden efter språkvetenskapen på universitetet eftersom så lite får plats en längre tid i min hjärnbark. Hur man knyter skor har fått platsen istället.

Ibland blir det hemskt kul. Tänk att jag inte har läst Johannesevangeliet på det här sättet innan:

"Ordet blev onödigt

1I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Gud var ordet. 2Sistnämnda från inte i början med Gud. 3Allting genom honom var onödig, och utan en plats eller var onödig. den blivit till 4i livet var för honom, och livet var den lätta personer: 5och ljus i sitt mörker visas och Skottland var min övervann. 6Var onödig människa sänd av Gud, till honom namnet John: 7främling kom, ett vittne, vittnar om fiber ljuset, alla fiber skulle tro genom honom. 8Viktiga inte så lätt, Akilles fiber vittna om ljuset. 9Inte det sanna ljuset, ljuset är alltid folk, som kom till världen.  "


Jag tycker att det är fascinerande att Gud sänder de onödiga människorna. Och att Skottland spelar så stor roll. Jag har inte ens varit i Skottland. Nu känner jag mig tvungen att åka dit på pilgrimsresa.





Det jag ville säga var väl egentligen att det känns uppfriskande när folk använder sin blogg till något så kreativt som att ställa en gammal komplicerad skrift mot ett översättningsprogram och se vad som händer. Tummen upp och fem brödrostar!

Okej, nu har jag nog bilden klar för mig. Brandon är vettig. I förra avsnittet räddade han en tjej från att drunkna och nu tröstar han en annan med massor av glass. Härlig kille, den där Brandon.




Sen kan man ju fundera över varför han sitter på stranden i bara kalsonger. Känns skönt att han inte är fullkomlig.

Pluggandet har hamnat i stiltje så imorgon får det tunga artilleriet rycka in. Professor Lars ska hjälpa mig och Disa att förstå saker och ting. Jag tycker redan synd om honom.

Det här är Annika. Hej Annika. Hon är en fin flicka. Långt in i benmärgen. Och inte en sån där fin flicka som inte gillar att trampa i vattenpölar, utan en sån där fin flicka som man blir glad av.

Tyvärr tycker den här flickan att Berlin är en bra stad att bo i. Jag förstår inte var hon har fått det ifrån? Det är ju Stockholm som gäller. Men där sitter hon, i Berlin, och mäter och ritar med sina linjaler (jag vet ärligt talat inte vad man gör på en arkitektutbildning, märks det?). Förutom igår då jag fick nöjet att träffa henne en hel lång dag. Såna dagar är bra.

När Annika ska skapa något blir det oftast runt. Cirklar, rundade hörn, kurviga former.

Ja, så var det med det.

Idag är jag ordentligt låg, orkar inte plugga inför tentan. Även om jag verkligen borde. Spenderade några timmar i skolan idag bara för att få bekräftat hur lite jag kan om det här mecket. Sunk sunk. Jag tänkte gå dit imorgon igen för att kapas av lite till. Tjohej.


Kan inte bestämma mig för om Brandon i Bevvan är alltför präktig eller bara vettig. Det är lite där jag är i resonemanget just nu. Det finns nog inte plats för smartare tankar än så idag. Synd.




Inte skarpaste kniven i lådan direkt

Jag går runt och tror att jag har sett Shutter Island när det egentligen var Shawshank Redemption som jag såg för några veckor sedan.

Och så blir jag så förvirrad när folk menar att de inte alls förstod filmen. Vadå, tänker jag, hur svårt kan det vara? En kille som hamnar i fängelse, lite slagsmål, lite psykbryt, lite spänning och lite twist. Hur krångligt var det? 

Nu var det ju inte meningen att förminska Shawshank Redemption, den var bra. Men inte så värst krånglig. The eternal sunshine of the spotless mind, där snackar vi förvirring.

Jag hällde röd mjölk i teet för att det inte fanns någon grön. Tänkte att det kan väl inte vara så farligt. 


Det är som att dricka direkt från spenen. Mina kärl kloggas igen. Jag kommer inte få uppleva min tjugosjätte födelsedag. 

Ja, det är lite sorgligt faktiskt. 

Titta hur oskyldig han försöker se ut.

 

Nu lät det ju lite väl kinkigt att Görel alltid stänger av ljudet under reklamen, men det finns sådan som är kul nog att behålla ljudet på för. Som den här till exempel.

För ett tag sedan introducerade jag Görel och Lasse här på bloggen, misstänkt lika två mexikanska amigos. De där två poppar allt som oftast upp och ersätter ibland Sara och Daniel.

Görel och Lasse suckar högt av irritation när någon trycker för grönt även om det inte kommer några bilar. "Tänk vad onödigt, nu blir det massa avgaser när bilarna får vänta" väser Görel till Lasse, men inte så att han som tryckte hör förstås.

Görel stänger gärna av ljudet på teven under reklamen, "den är ju så skränig", och Lasse ser till att pensionsparandet placeras rätt för bäst avkastning.

När Görel och Lasse ser Kill Bill funderar Görel över vem som ska städa upp när Uma Thurman klår upp sin fiende i dennes vardagsrum. Alla möbler far ju runt och skåp välts. Och allt glas sen, kommer det att sopsorteras? Lasse är mer bekymrad över stekpannan som far i luften. "Det där ser tungt ut. De borde ha en sån där lätt variant, som finns på Ikea." 

På tal om familjen Anka...



Efter lite pluggande ska jag ta och skriva några rader men innan dess lämnar jag er i Lorelais händer.

Idag provade jag på transportlöpning. Det innebar att fötterna fick skippa tunga vinterstövlar och istället ta på sig gympadojor, axelremsväskan fick vika undan för ryggan som packades med lättast möjliga packning, och vinterkappan hängde kvar på kroken medan dunvästen á la -93 kom på. Min plan var att ta mig från Alvik till hemmet springandes, det vill säga sista sträckan av min väg hem från skolan. Själva skolvägen mäter nog ett flertal mil (andra sidan stan) medan vägen från Alvik till hemmet endast är 3,44 km. Det kändes som en bra premiärsträcka eftersom jag inte har sprungit på flera månader och aldrig med ryggsäck.

Hur gick det då? Ja, förutom lite konstiga blickar när jag stegade ut från toaletten på Mc Donald's i Alvik (där jag bytte om) och snöslaskpölar djupare än badkar lyckades jag hålla mig springandes hela sträckan. En halvtimme tog det, vilket jag är nöjd med med tanke på dagsformen. Eller veckoformen? Formen helt enkelt.

Höjdpunkten var nog när jag var nära att ge upp, i höjd med Brommaplan. Med en knapp kilometer kvar och en sunksakta låt i lurarna tog det emot. Men då brakade Green Day loss med "Boulevard of broken dreams". Den låten hade jag alltid som startlåt när jag sprang ute på Kaggeholm på morgnarna och den har ett sånt skönt gung. Jag kom genast tillbaka till alla tidiga morgnar i skogen ute på Ekerö och glömde helt bort trafiken bredvid mig. Och helt plötsligt var jag hemma. Bara sådär.




Den här skippade jag idag



Men trots springturen känner jag mig lika zombietrött som igår. Som om någon släppt ner starka värktabletter i munnen på mig medan jag sov. Har jag blodbrist, mineralbrist eller vad är det frågan om? Eller är det tentatrötthet? Kusin till tentaångest som bara gör att man inte ens stressar upp sig över tentan utan blir helt matt istället. Ja, så måste det vara. 

Kroppen försöker tala om för mig att jag behöver vila.



Jag försöker tala om för kroppen att tentan närmar sig.

Vad är det med mig och tillfälliga insnöanden på specifika grejor? Ja, för det är tydligen så jag fördriver tid.

Följande har jag ägnat mig åt under diverse jobbpass (självklart efter att alla jobbmåsten har avklarats, erhm) :

Nördat in mig på varje detalj som går att finna om karaktärerna i Hem till gården och sen "förhört" mig själv genom att hålla för skärmen

Läst på så mycket om programledarna i Top Gear att jag till slut hittat något som Danne inte redan vet (lyckades)

Gått med i otaliga löpklubbar och lagt upp planering för rundor och olika lopp runtom i Sverige samt läst på om hur man bäst klär sig för vinterlöpning och går på toaletten under ett marathon

Försökt hitta kombinationen billigast/nyttigast/godast mat och sedan gjort matlistor utifrån det

Letat hus i Connecticut och läst på om historien bakom varje liten sketen ort kring Hartford

Sökt efter sköthäst i Stockholmsområdet

Försökt hitta billiga och vettiga rullskidor på Blocket

Kollat alla möjliga hus som ligger ute för försäljning och sen funderat på hur jag skulle göra om alla rummen

Spelat mahjong, spelat mahjong, spelat mahjong

Spelat sudoku, spelat sudoku, spelat sudoku
 
Fyllt i ansökningsblankett till Polishögskolan


Vad härnäst? Jag och min nördhjärna tar tacksamt emot förslag. 

 

En dokumentär om en psykopat. Som slutar med att man får se filmaren själv plågas. Och psykopaten till synes helt oberörd. 

När kameran är på pratar psykopaten sakligt och distanserat, nästan artigt. Till slut sätter filmaren fast en dold kamera, för att tittaren ska få se. Se att psykopaten bryter ned filmaren när kameran är av, mobbar honom. Berättar hur värdelös han är.

Psykopatens fru slutade tro på kärleken. Sen mötte hon psykopaten. Han är perfekt för henne, oförmögen att känna kärlek. Hon är perfekt för honom. Påverkbar. Hon vill ha barn, men båda vet att hon inte vill ha honom till pappa. Hon börjar närma sig fyrtioårsåldern. Men stannar.

Dokumentärens slutscen. Psykopatens röst som berättar hur oduglig filmaren är, vilken hemsk människa han är, hur svår han är att samarbeta med. Filmaren som utför en slags reningsritual. Rakar av skägget, ligger i badet och gnor bort smutsen. Orden. Han skulle ju bara filma.

Psykopaten påstår att han låtsas vara psykopat. Att han egentligen bara är "lite narcissistisk". Bara det gör väl honom till en.

Det luktar sol! Tydligen måste centrifugen ha gjort sitt för idag är vårsolen framme! Visst, det har varit sol andra dagar innan, men bara kall vintersol. Nu är VÅRsolen här, han som övervintrade i min gardin.


Ny musikupptäckt imorse: 1000 Generations med albumet Turn off the lesser lights. Spotify-folket borde få en alldeles egen vårsol.


På våren kommer Gangsta-Danne fram

En teveproduktion som enligt mig har fått alldeles för lite uppmärksamhet är Centralskolan. Helt lysande. Om man jobbar som lärare (eller har varit högstadieelev) känner man nog igen sig ;) 

Många har letat efter honom, i flera månader faktiskt. Deppigt har det varit.

Men idag hittade jag honom. Solen. Han har övervintrat i min gardin, och hälsar att han dock inte är jättesugen på att komma ut. Inte än. Påstår att snön bara skulle smälta bort, och han tycker den kan ligga kvar ett tag eftersom vi varje år klagar på att det är för lite snö.  

Men vi får väl se. Imorgon åker han in i tvättmaskinen och trots att det inte är kinesisk dropptortyr kan nog centrifugen övertyga rätt bra.

"En reporter på Jönköpings-Posten tjänar knappt 300 000 kronor om året. Tidningens ägare, Lovisa Hamrin, 680 000 kronor. I månaden."

Journalisten 4-24 mars 2010


Jag har lyxfika såhär på eftermiddagen. Te, riskakor, torkade aprikoser och mörk choklad med ingefära och citron. Mmm.

Nästan utan undantag, så fort folk bloggar om stylister och sminköser, så forsar lovorden fram: "mitt extremt duktiga stylingteam var med mig hela dagen" eller "här är en bild på min uuuursöta och duktiga sminkös". Det måste alltid finnas en bild på tjejen som sminkade. Och hon som fixade håret. Och alla är hur trevliga och kunniga som helst. Det understryks tydligt. Hur bra det blev. Hur snabba de var. Hur snygga de var i håret.

Det är väl bra att folk vill berömma, absolut. Men jag kan inte låta bli att undra - kan det vara så att just stylister har så extremt dålig självkänsla att bloggarna känner sig tvungna att lyfta dem till skyarna? Ber de om att få vara med på bild? 

För om man tänker efter, ser man någonsin att någon har fotat kassörskan på Ica som var så trevlig? Eller bilisten som så vänligt stannade vid det obevakade övergångsstället? Klick, titta, den här gubben stannade idag när jag kom med femhundra väskor och kassar. Och så en bild på mannen som står och gör peacetecken framför sin Volvo. 

Det här är ingen nu-skriver-jag-om-samhällsklasser-och-är-så-arg-text eller moralisera-mera-text. Jag tycker bara att det är underligt.

Det här med stil. Har jag funderat på ett tag nu.

Reklamen talar ofta om för oss att "i vår ska det vara pasteller" eller "nu ska vi ha kort hår". Ska, ska, ska. Vadå ska?? Jag ska väl ingenting.

För några veckor sedan gick jag runt på Möbelmässan. Där blev jag och övrig press informerad om att i år kommer det komma mer färger på kontoren, och folk kommer möblera mer med naturnära material. Alla antecknade. Naturnära och färg. Bra, då vet vi. Någon har kollat i sin glaskula så nu vet vi. Vad skönt. Men vem har gjort det? Hur kan man veta något som ännu inte har hänt?

Naturligtvis kan man inte det (så vitt jag vet). Men eftersom det nu står i varenda tidning så kommer Göran trivas i sin nya chockrosa kontorsstol. Och inte tycka det är alls konstigt. För det stod ju att de där färgerna skulle komma. Han reflekterar säkert inte över vad som kom först, hönan eller ägget.

Sen är det ju det här med mode. Om tights är inne duggar det tätt med bomullsklädda ben. Och ska det vara kortkort, ja då ska det. Vare sig man klär i det eller inte.

Min poäng? Ja, jag letar själv efter den faktiskt. Men jag tänker lite som att, vad hände med det faktum att ens stil snarare borde styras av personlighet och kroppsform än en massa "ska"?




I vår är det inne med spets.