savetheday

Häromdagen hade jag äran att få leka med lille M hela dagen. Vi tog en sväng på cykeln, utforskade omgivningarna bakom huset och grävde till Kina i sandlådan. Och det slog mig, det här med att vara barnvakt. Vad svårt det är.

Själva barnen är aldrig några problem. Barn skriker, barn gråter, barn gillar att testa barnvakter. Inget nytt där.

Nej, mitt problem brukar vara allt runtomkring. Vilken cykelhjälm är din, ska den sitta sådär ner i pannan, men hur i hela världen får man fast bältet på den här modellen, på vilket håll brukar du ha blöjan, nej nu får du titta på Emil i Lönneberga på dubbad finska för jag hittar inte menyknappen, tror du inte att jag fick fel nyckel av pappa eller ska man knacka tre gånger på den här dörren innan den låser sig, skulle du kunna ta ur nappen ur munnen och förklara hur gasspisen fungerar kanske, varför drar barnvagnen åt höger, är detta kontrollen för lyset eller videon, ska skorna verkligen sitta sådär...

Och mitt i alltihop står man och försöker le obesvärat åt grannar bakom fönster eller beskäftiga föräldrar i parken. Du är barnvakten va? Mm jo men vi kan se det serru.




Superhjältarna som lärde mig grunderna i barnvaktning

Igår hade vi överraskningsparty för Ash. Och överraskad blev hon.



Chokladtårta med choklad och choklad med choklad på.


Vad irriterande att jag inte kan lägga upp filmklippen, hur göra??

Idag är det mest rethosta och "allmän sjukdomskänsla" på schemat, usch och fy. Hade ju inte tänkt att bli dålig inför påsk. Imorgon åker vi neråt Vätterbygden, det blir fint det.

Visste ni att Åland har ett boyband? De heter The Swänzons och sjunger helst covers på oväntade gamla bitar som Aqua's Barbie Girl.  




Tillåt mig presentera The Swänsons.

Alla dessa krimserier är tydligen en dålig idé. Nattetid alltså. Inatt sitter jag i hotellreceptionen och fördriver tid, och tråden i hela avsnittet tappade jag nog bort inom de första tio minutrarna. Oh well, ett ritualmord här, en katt som vittne där. Jag tror jag har skaplig koll.

Nej, huvudet är inte sig likt riktigt efter en sjukt kul helg på Åland med alldeles för lite sömn. Det får bli sludderprat och "vad-hette-jag-nu-igen?"-leken. 

Ett litet tips: Gör inte kubbspelplanen alldeles för stor så att spelet tar evigheter. Eller förresten, spela inte kubb. Alls. Killarna kan ju faktiskt vinna. Sitt och sola istället. 

Idag avled en man som var medlem i min församling. Massor och åter massor av människor kommer att sörja honom. Jag blir så trött på allt som cancern skördar.

Han har det bra där han är nu, men kvar är hans fru och nästan nykläckta son. Be gärna för dem.



Du får rocka vidare i himlen Markus. Och för er som funderar över den överpedagogiska videon kan jag tala om att den är från ett barnprogram...:)

Cancer är verkligen den onde som visar sitt fula tryne. Idag skriver Viktoria det jag tänker. Hon har liksom vi en medlem i sin bönegrupp som är svårt sjuk i cancer. Det är alltså två i vår församling som just nu kämpar emot det där fula trynet. Det är tungt, men vi ger inte upp. Vår Jesus är chef över både död och liv.

Han har ordnat det så fiffigt.

Idag skriver jag. Känns skönt, det är ju det här jag ska göra. Så enkelt är det. Och så svårt är det.

Nästa vecka tar jag tag i deklarationen. Siffrorna och jag SKA bli kompisar. Jodå. Byråkratnojan tänker jag bara behålla som en avlägsen bekant dock. En sån som man bara hör av sig till när man måste måste.

Helgen blir lugn. Ikväll åker vi ut med ungdomsgruppen till Upplands Väsby, ja tänk så långt. Men det ska nog gå det med. Imorgon blir det förmodligen häng här, efter en lååång och skööön sovmorgon med senaste avsnittet av TBBT. Lördagstradition.

På söndag kyrkan efter lunch hos finaste familjen M.

Förresten, för att uppdatera er på Emmerdale, nu är Jack död också. Väldigt många som dör just nu. Ni antecknar väl? Det fräcka är att han som spelar Jack har själv varit död sedan 2008, hur får ni det att gå ihop BBC? Jomen vi skickar karaktären på en väldigt lång semester till Spanien, och sen dör han där två år senare. Såklart ni gör.

Om riktiga Darth Vader hade varit såhär gullig hade jag ju till och med kunnat se filmerna.



Vaxbönorna hälsar att de växer som om någon puttade på nerifrån, så snart blir det vaxbönsallad här hemma. Eller vad ska man egentligen ha dem till..? De blir bara fler och fler...

Någon som behöver lite ny blogginspiration? Eller bara vill kolla på helsköna familjeporträtt?

Kolla in den här listan som DosFamily har satt ihop!




You can call me Al.

Plötsligt händer det! Mina små vaxbönor tog tid på sig men nu så är de på gång.




Snart ska jag traska ut och möta denna något osoliga vårdag med grannen Charlotte. Ikväll blir det New Wine-konferens i St Clara med husgruppen. Det är inte så illa det.


Tjipp och hej

Mitt nya gift är deckare. Polisserier. Allt där något ska utredas och någon helst har slagits alldeles död med ett trubbigt föremål som sedan visar sig vara grannens loppisbords ena ben. Och så kommer utredarna fram till det eftersom just det bordet är målat med en speciell färg vars kemikalier utvinns ur ett berg dit den döda kroppen togs. Ni förstår.

Oftast blir det brittiska varianter eftersom de är så grymma på att få till bra fall. Morse, Lewis, Frost, Lynley, Foyle, Midsomer, The Bill. Och så skottarna med sin Taggart.





Det var allt, class dismissed.

Hohoo, nu är jag här igen! Himla segt att bryta en bloggpaus tydligen.

Veckan i Italien var splendido i alla dess former. Trevligt sällskap, finfina pister, farligt perfekt väder (farligt eftersom min näsa såg ut som ett stoppljus större delen av veckan) och god mat.





Utsikt från en av sittlifterna


Tråkigt nog var jag tvungen att ställa in den planerade Premiärmilen på söndagen efter hemkomst eftersom jag på fredagen satsade lite för mycket i offpisten, med en öm högersida till följd. Ska jag vara helt ärlig var jag inte heltaggad på att springa ändå efter två nätter på raken i buss (en natt från Italien och en mellan Jönköping och Stockholm) och på söndagseftermiddagen började en härlig förkylning dessutom inta kroppen så det kanske var lika klokt att stanna hemma.

Den där eländiga förkylningen har sabbat det mesta under den gångna veckan. Alla jag ville träffa nu när jag var tillbaka, allt fick ställas in. MEN därför var gårdagen desto roligare när jag äntligen kunde komma iväg till kyrkan igen. Det finaste var nog när flera personer påpekade att "du har varit borta ett tag", tänk vad välsignat och fantastiskt att få vara så sedd. Tycker om min församling.


Idag tar vi det lugnt här hemma. Jag snyter ut det sista av min förkylning medan maken är hemma för att kurera sin som bara tycks ha börjat. Suck. Jaja, så ofta är vi ju inte sjuka så det kan vi väl bjuda på.


Och så måste jag väl skicka iväg en ursäkt till Gustaf som är lite allergisk mot blogginlägg i stilen "och sen gjorde jag det, och sen det och veeeet ni?!", du får överleva detta. Lovar bot och bättring! ;)