savetheday

Robynnostalgi och brödbak. Skön lördagsmorgon.

http://www.youtube.com/watch?v=fdTucUya9YE

(youtube har inaktiverat inbäddning på vissa klipp, håll tillgodo med länk istället...)

Nya bud:

http://iminlada.blogg.se

Microsoft hjälp & support har svarsalternativet "någorlunda" på frågan om man tycker att man har haft nytta av deras hjälptjänst. Ja, nej, och så någorlunda är alternativen.

Vadå någorlunda?? Hur hjälper det dem att någon är någorlunda hjälpt av deras tjänst? Om majoriteten skulle välja det alternativet, skulle man då förbättra tjänsten så att alla till slut svarar ja, eller är man bara nöjd att ingen svarade nej?    

Nej, raka rör tack. Som i Two fat ladies på åttan. Ååh, de är härligast, Jennifer och Clarissa. De är den kvinnliga matlagningsvärldens motsvarighet till Jeremy Clarkson ungefär.

"Should I be naughty and put a blackberry on my tartalette?"
"I was conceived in China, so it must have been a chinese milkman!"

Och så slänger de ord som divine och angelic omkring sig medan de knådar stora degar och kavlar upp ärmarna på skjortor som stinker åttiotal. Just nu kom de in i en diskussion om hur man bäst fångar tjuvar genom att ställa kladdiga pajer på brandtrappan som tjuvarna kan fastna i.

Ja, ni märker. Inget krusidull.

Nu var det klart på bloppisen, välkomna in:

Blopptajm


Nighty night!

Det här är en stor dag, värd att minnas om tio år. För idag slår jag upp portarna till min alldeles egna bloppis. Där kommer jag sälja sånt som inte får plats i garderoben längre eftersom där måste få plats kläder som jag faktiskt använder.

Namnet, blopptajm, slogs fast i ett svagt fjortisögonblick och jag tänker inte skämmas för det. Oh no. Jag tror tvärtom att det kommer locka fler köpare. Eller inte. 

Anyway, så snart jag har lärt mig teknikens lagar dyker länken upp. Be aware... 

En bild från nyår bjuds det på idag:

Jag fick precis besök här på hotellet. Två män som skulle checka in. Den ena med skinnjacka. På ryggen ett stort tryck. Yppig dam och texten "Las Vegas baby" över axelpartiet. En sån där härlig åttiotalsnostalgi. Han hade rysk accent. Det behövdes egentligen inte, men han hade det ändå. 
Hans kompis, en kopia av Ray McCooney från Little Britain. Men flöjten verkade han ha glömt kvar i Skottland. Synd. 


   

 

 

Idag gick jag av pendeln på Södra station efter att ha genomlidit ännu en kryptisk föreläsning i makroorganismernas förtrollande värld. Jag skulle in en sväng på Söderhallarna för att fylla på förrådet av te. 

När jag stressat (vet inte varför jag var stressad egentligen, hade ingen tid att passa eller så, men man halvspringer bara här av någon konstig anledning) skulle gå igenom svängdörrarna i slutet på perrongen slår en av dem till mig rakt i skallen. Eller den hade kunnat, men tack vare mina blixtsnabba ninjareflexer lyckades jag naturligtvis häva slaget. En liten tant på kanske tre centimeter tultade vidare framför mig, tills hon vände sig om lite förstrött och fick syn på mig. 

Åååh, det lilla skrynkliga fejset rynkade ihop sig, sådär bekymrat. "Jag såg inte att du var bakom mig, jag skulle ju inte ha släppt dörren. Förlåt, det var jag som inte tittade, usch vad slarvigt!" hördes inifrån rynkorna. Efter att jag hade försäkrat henne om att det inte var någon fara fortsatte jag ut från pendeln och vidare mot Medborgarplatsen. 

När jag sedan satt på Slussens tunnelbaneperrong började en annan liten tant, också i spannet två till fem centimeter hög, att kuttra. Men inte med mig, utan med den lilla taxen som låg vid hennes fötter. "Ja, matte kommer snart. Jag pratade precis med matte, och hon är vid Globen men hon är på väg." Hunden gnällde lite och viftade på svansen. "Globen ligger bara några stationer härifrån. Det går jättefort, och jag sa faktiskt att det gick bra att vi väntade här" la hon förmanande till, som om hunden hade frågat. Helt naturligt. 
Doktor Dolittle har kommit till stan. Han har förklätt sig till tant och befinner sig i Stockholms södra delar. Han har en blå mobiltelefon nertryckt i en beige damkappa, och har tryckt en hemmavirkad basker på huvudet. 

Jag vet inte riktigt vilka slutsatser vi kan dra från detta. Kanske kan man dra det så långt som till en slogan om hur vi ska värna om våra små tanter i staden eftersom de hämmar stressade invånare så att de stannar upp alternativt blir blåslagna i ansiktet. Och så kan alla ha pins på jackan med en bild på en tant, som med EU-flaggan, för att visa att man är "för tant". Reklampelare med stränga ansikten som frågar "Är du emot tant?". Det vore nåt, det. 

           

Vårt liv har numera delats in i två faser: livet före och efter kockkniven. 

Anders Petter kom in i vårt liv på julafton. Vi fick en lektion i hur fantastisk han skulle vara och hur vi skulle märka skillnad. Vi nickade artigt men tänkte: Jaja, våra gamla Fiskars därhemma duger nog minst lika bra.

Nu står vi här. Förstummade. Ska man inte såga ner tomatskivorna? Är jag redan igenom segaste köttbiten från Konsum? 

Vi vill använda honom till allt. Ja, faktum är att "använda" är en smärre överdrift, saker skär sig själva bara man lägger kniven bredvid. Det är nästan så att lille Anders Petter får sova mellan oss i dubbelsängen.

Men vi har ju bestämt. Ja, att vi inte ska skära ALLT med honom. För då blir han så slö. Vill inte vara med längre. Tröttnar. Och eftersom vi inte har någon knivslip så måste vi spara på hans vassa egg. 

Plötsligt är vi riktiga ögontjänare. Jag kommer på mig själv med att diska Anders Petter riktigt snabbt innan mannen kommer hem, "nämen tomaterna, de blev sådär fantastiskt raka av våra gamla knivar...ja, eller hur, varför har vi ratat dem om de nu är så vassa...erhm...". 

Hur kommer det här att sluta? Ska han splittra vår lilla familj? Man har ju hört om adoptivbarn som gör det. Att jag en dag kniper SL-kortet, knyter halsduken kring Anders Petter och sticker. Sedan bor jag och lillen i en stuga i skogen, och skär grönsaker hela dagarna. Och låter Anders Petter lufttorka i solen, UTAN att torka av honom. Så att han får rosta sådär härligt. Och blir slö. Ja, så blir det nog. 

Skaffa aldrig en kockkniv. Det leder bara till splittring, sorg och tandagnisslan.
        

Jag fick en present idag...




Tusen tack fina Signe och Edvin!

Tjohoo, nu vart det liv i luckan här igen. Jag får skylla på knäckkoma, tenta, uppsats och allmänt trevligt helgfirande. Ett tag hade jag en ambitiös tanke om en tillbakablick på det gångna året. Kanske? Hittar inte min almanacka från första halvan av året bara, och eftersom minnet försvinner pinsamt snabbt i min hjärnbark kan jag omöjligt komma ihåg vad som hände i februari, mars, april... Någon som vet? Varför kan de inte göra almanackor årsvis istället, det skulle ju ha underlättat nu... Jaja, jag vet, läsår blabla.

Fick chansen att dra in lite pengar till boet igår och idag, och det känns rätt ok att jobba. Roligt att kollegorna blir glada när de ser en, att det blir "nämen heej, det var längesen!" snarare än "ahaa, det är alltså du som jobbar ikväll...eheee". Och så blir jag sådär löjligt trevlig mot gästerna också, eftersom jag vet att jag inte kommer behöva vara det alltför lång tid. Pratar lite extra länge, ler ännu smörigare, drar till med snäppet mer brittisk accent. Jag måste se jättelöjlig ut där bakom receptionsdisken.

Känns helt fantastiskt skönt att jag rodde hem medicintentan. Inte för att jag riktigt vågar tro det än. Jag skrev ju inga bra svar, hittade mest på. De få kunskaper som jag lyckades skrapa ihop var patetiska. Och det är sant, det är inte så att jag fiskar efter "joooodå du e sååååå duktig!!" här, helt ärligt trodde jag att det var kört. Jag hade ju redan anmält mig till omtentan och planerat in när jag skulle börja plugga till den. Så jag vill verkligen se den, hålla den i handen och se "G" skrivet svart på vitt innan jag kan pusta ut. Jag menar, det vore ju inte första gången den kära högskolan skulle göra felet att skriva godkänt när det sedan visar sig vara underkänt. Jaja.

Usch då, premiärinlägget för 2010 skulle inte se ut såhär, bara massa text. Jag tror jag snor ihop ett sånt där årsinlägg ändå, imorgon kanske. Jag får väl hitta på vissa månader, det verkar ju funka bra det där med gissningar och hittepå.