savetheday

En riktig hypokondriker är jag. Eller snål smålänning. Något är det väl som gör att jag tar emot sjukvård i alla möjliga former. Med frikort. Mohaha.

Känslan var rätt fin när jag langade fram det idag till receptionisten på St Eriks vårdcentral. Tvåhundra kronor sa du? Hehe, tadaa! Free. Gratis. Nada payment.

Jag var där för att ta bort en prick som har stört mig lite, mest för att han förmodligen känns lite farlig. Men när jag väl fick av mig skjortan hittade den uppspeedade (men väldigt trevliga) AT-läkaren hela fem prickar som han ville ta bort. Det slog mig för ett ögonblick att han kanske mest ville mängdträna på någon. Lite som när man nyss har fått körkortet och bara vill ut och köra. Han ville skära.

Men jag sa ja, tack och amen till detta. Man vet ju aldrig när man får chansen igen. Tills bedövningssprutan stacks in, då kändes det mest som om jag borde ha valt att stanna hemma. Inte för att jag har något emot sprutor i sig, tycker inte det är sådär läskigt som en del kan uppleva det, men smärta är ju alltid smärta. Invärtes vrålskrik liksom. Ibland utvärtes.

Det hela gick förvånansvärt bra, jag blev inte ens yr när jag hörde ljudet av prickarna som slängdes ner i en plastburk. Eller när jag sneglade upp mot min rygg för att se en vit plasthandske som höll i en nål med en lång tråd i. Och den där läkaren fick beröm av sköterskan för att stygnen såg så fina ut, så det får jag väl lita på, om jag inte genast börjar på intensivyoga och lär mig att böja bak huvudet för att få fri sikt över ryggen. För det vore ju ett smidigare alternativ än speglar eller kamera. Javisst.

Nu ska jag gå med stygn i en vecka och inte röra mig alltför häftigt. Detta ställde ju tråkigt nog in dagens städning förstås. Tänk vad jag sörjer detta.