savetheday

Än en gång har det visat sig effektivt att hänga ut sitt samvete till allmän betraktelse för att på så sätt behöva svara inför fler än sig själv om man bangar sina planer. Kort sagt, eftersom jag skrev på Facebook igår att jag skulle simma idag traskade jag pliktskyldigt dit imorse. Väl där kändes det inte så pliktskyldigt, jag var nästan själv i bassängen och en timme gick riktigt fort. Bästa träningen säger sjukgymnasten, tänk vad stolt han ska bli över mig på fredag när jag kan rapportera.

Simningen har en bra bieffekt också. Jag får möjligheten att bota min skräck-för-stora-saker-och-känslan-av-att-uppslukas-av-det-där-läskiga-och-stora-alternativt-att-något-sprängs-i-luften. Det är ett väldigt otympligt diagnosnamn, jag jobbar fortfarande på det. Saras syndrom? 

Så idag när jag simmade ut på den djupa delen och botten försvann ner i en stor avgrund och jag började fundera på hur min kropp bara hängde däruppe vid vattenytan och hur många döda kroppar som skulle kunna ligga på botten, ja då började mina fötter att krampa. Likaså varje gång jag passerade trampolinen ovanför huvudet så var jag liksom beredd på att den när som helst kunde trilla ner och att hela bassängen skulle sprängas i små små bitar, jämnt utspridda över Åkeshov.

Både djupet och trampolinen var jag ju tvungen att passera tjugo gånger, och man kan ju tänka sig att det blev lättare efter den tionde-elfte gången sådär. Och det blev det. Men inte tack vare kognitiva verktyg och allehanda mantran. Nej, efter ungefär en halvtimmas simning hoppade det i en farbror i banan bredvid mig, och han stönade och suckade så pass att jag började fundera på om han endast gjorde armtag med armarna. Så då glömde jag helt bort det stora djupet och den rangliga trampolinen. Tack farbrorn.