savetheday

Nog för att jag alltid har varit räddharig och lättskrämd men någon måtta får det väl vara. Sitter bakom receptionsdisken igen like (good) old times, och plötsligt hör jag ett avgrundsvrål ute på Västerlånggatan. I nästa stund dyker det upp två män, klädda i vita sjukhusrockar. Rockarna är alldeles nerkletade med blod och ögonen stirrar dött framför sig. Männen släpar sig framåt och vrålar samtidigt något som jag inte uppfattar. Sedan fortsätter det. Zombie efter zombie dyker upp och formar ett långt tåg. Alla är blodiga och skriker sådär så blodet koagulerar på två röda. Många slänger sig mot hotellets panoramafönster när de får syn på mig som står och glor. De haltar/släpar/hasar sig fram. En kille har tappat sin hand och hängt tillbaka den lite slarvigt i knapphålet. En annan har lyckats sticka en blyertspenna genom glasögonglaset. 
Zombietåg, fine. Man har ju sett svartklädda emos förr liksom. Men det här var way värre! Usch. Hela stämningen på Västerlånggatan blev kuslig, och i mitt huvud dök alla historier upp som nattreceptionisterna har berättat. Om spöken på alla hotellen. Leksaker som hoppar ur skåpen. Skratt och fotsteg. Sängar som alltid är obäddade, hur mycket man än bäddar dem. 
Jag är så glad att det inte är jag som sitter här inatt. Att jag får gå hem halv elva och slippa sova ensam. 

Har jag nämnt att jag hoppar till av mikrons plingande..?