dokumentärpsykos


Kom precis tillbaka till verkligheten efter att ha suttit som fastklistrad framför en amerikansk-kanadensisk dokumentär om Niagarafallen. Himmel vilka våghalsar som har försökt ta sig ner för det 50 meter höga fallet. De flesta har stoppats ner i kapslar men en man körde ner i kajak. Men han måste varit lite sne i huvudet, jag menar, han förstod väl att han inte skulle överleva...
En annan man byggde in sig i ett klot gjort av järnstänger och gummi 1985. Han överlevde faktiskt, även om klotet började läcka in vatten, och skälet till varför han genomförde det har varit hemligt sedan dess. Ända fram tills nu, tamtaaaa: Han hade brutit en förlovning och det var tänkt att han och fästmön skulle åkt till Niagarafallen på bröllopsresa. Hans idé med att slänga sig utför fallet i ett klot var att han gjorde det för hennes skull, för att han hade sårat henne. Men det var inget självmordsförsök. Och han ville inte ha tillbaka henne. Jag anser mig vara normalromantisk, men den grejen förstod inte jag riktigt..? Skulle hon bli gladare igen av att se honom nästan dö, och tänka: "Oj, det var kanske tur att han bröt förlovningen så jag slapp spendera resten av mitt liv med den tomhjärnan!"?  
För att inte tala om fysiklektionen man får på köpet, till och med jag hänger med. Ring tidningen någon. Plötsligt vet jag allt om vattenvirvlars dragningskraft och hur strömmarna formar kratrar och vassa kanter på forsens botten. Jag fattar varför det rent teoretiskt är bättre med ett större (högre?) fall än ett mindre. Vem hade trott det när jag vaknade imorse? 
Fast dagens pris går till Dave. Han stoppade ner sig i en stängd dykarklocka och slungade sig utför fallet, men hans vattenskräck (han var tydligen även rädd i duschen och brukade få andnöd) gjorde att han inte vågade öppna luftventilerna utan blev medvetslös av både nedfallet och koldioxiden. Till slut bogserades han iland. Där mötte polisen honom med en fet bot. Stackars Dave, haha.   

         

Vem kunde tro att en dokumentär en regnig lördag var så mysigt? Efter en tvåtimmars promenad till St Eriksplan i förmiddags känner jag mig i alla fall väl värd att ligga under filten och slötitta. Härnäst ska jag störa mig på Hollywoodfruarna. Lättsmält och hårdsmält, any dokumentär will do.

Senare, utmaningen...    


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0