savetheday

Nu har jag frikort för ett helt år. Frikort. Är det inte bara pensionärer som har det?

Inget fel på pensionärer, men jag är ju faktiskt född år åttiofyra och inte tjugofyra.

Jag känner mig nästan lite skyldig. Som om jag borde vara sjukare eller skraltigare för att få rätt till statens ekonomiska medlidande.   

Jag kanske ska halta lite utanför Rosenbad? Oja mig extra högt. Aaaaaj ojojoj mitt stackars knä! Eller är det over the top?

Så. Igår var det alltså dags för mig att ta nästa steg in i bilägarens värld. Även om jag endast delar efternamnet med namnet på ägarbeviset är jag väl på något juridiskt sätt adoptivmamma åt Corradon och nu var det således min tur att ta lillen till fabror doktorn, närmare bestämt bilprovningen.

Med hjälp av knapphändig karta från Eniro och allehanda vägskyltar hittade vi dit, för att på plats mötas av en medsyster som inte förstod systemet riktigt ordentligt. Det här med att anmäla sig i någon automat var inte hennes stil och hon ville prompt tala med en människa. Tillsammans hittade vi i alla fall en maskin som var någorlunda trevligt inställd till oss i form av stora tydliga knappar och instruktioner, och därefter kallades lillen in till doktorn.

För att vara väldigt nära att köra ner i undersökningsgropen och sedan skaka hand med den förvånade mekanikern skötte jag mig exemplariskt som styvmor. Bakdelen, min alltså, placerades på en stol i verkstan för att på bästa sätt ha överblick över undersökningen. Fram tills det ögonblicket var allt gott och världen var i balans.

Men så kom regnmolnet. Den blåklädde handskakande mannen hade fram tills nu endast utstött hälsningsfraser, men ur det orala instrumentet kom nu en svada utan like. Ja, möjligtvis att svadan kan hitta sin maka i de allra mörkaste gränderna på Södermalm. Från år 1967. 

"Hörre ere din biiiiil?"

"Jassåru... Cåraado asså, rikti vesexmotor i'ren dära. Vrooom! Ehaha!"

"Ser bra ut hära...inga problem hära...jo du kan ju kolla framvagnens kardanskiftning när lasten ligger omlott. Vobblar det näru kör?"

"Bakre...nää främre trehjulspallens lutning är åkej. Aaa, hmm, där o där o..."

Helt plötsligt deklarerade han att det var dags att åka en sväng på området varpå jag hoppade in. På hans frågor hade jag hitills endast försökt säga "ja" och "nej" med logisk variation och sedan försöka avläsa i ansiktet mittemot om det var rätt svar. Därför blev jag ytterst förvånad när han helt plötsligt säger "ne, du ha rätt asså, man hör inte när kvartskabeln dunkar emot reglagehållaren!" Nej, precis, det var ju det jag sa. Erhm.

Slutligen fick jag stajla loss genom att helt på egen hand ta bort luckan för dragkroken, visa att den satt på bra och sen lossa den igen. Uppkörningen all over again. Burr!

Sen körde vi hem till tryggheten igen med pappret som intygar att lillen mår rätt bra trots allt. Skönt. 

Temat för nattens arbetspass är sommarpratare och sjukgymnastik. Jag stod och töjde och böjde benen förut medan Mark Levengood berättade om ett hus han en gång fick av en döende trollkarl. Och just när jag funderade på varför sånt aldrig händer oss fick jag syn på en tjej som stod och glodde in genom panoramafönstren med en min som skvallrade om att hon inte var så småtimmarsseg att hon inte kunde bli otroligt intresserad av vem som stod och gjorde knäutfall på ett hotell i arla gryning. Ja, det är nästan så att jag borde få ett pris för detta, så trött som jag är.

Men det är en bra trötthet. Efter en midsommar värd sitt namn några gånger om. Sådär som i reklamfilmer för alkoholhaltiga drycker där de alltid åker båt som om de aldrig har hört talas om sjöfylla. Fast vi inte åkte båt. Och nu när jag tänker efter är det nog bara lättöl de gör reklam för.

Nåja. Midsommar. Plocka blommor till stången, klä stången, dansa runt stången, äta jordgubbar och många sorters sill, leka med barn så de kiknar av skratt, hoppa i havet fast det är bedövande kallt, skynda sig in för regnskuren (även om den var rekordkort i år), leta fästingar efter alltför mycket vistande i snår letandes efter bollar, sitta länge vid matbordet och prata, röja loss i dans på verandan så brädorna gungar, grilla sojadränkta kotletter... Ja, jag tror att förutom en båttur täckte vi nog allt man bör göra enligt regelboken. Kubb spelade vi inte förstås. Det sänker kanske totalpoängen. Eller täcker frisbee och volleyboll upp det?


Tänk er en riktig midsomrig bild här. Jag kan inte hjälpa er eftersom jag glömde kameran hemma.

Två bröllop, ett Habobesök, en roadtrip, en student, en examen. Man kan väl inte ha bilder på allt heller. Men här kommer ett axplock. Inatt jobbar jag i receptionen. Kanske ännu ett blogginlägg kläms fram då. Det märker vi.




Charlotte och Joakim



Per-Johan och Lina




En glad student kramar om sin amerikanska syster. Grattis Johan!!



Lilla Kerstin posar.



Dessa två tycker jag om. Systrarna Z på glasspaus i Askersund.

Igår var jag och Daniel hembjudna på middag till vänner. Sjukgymnastik kom på tal eftersom en av de bjudna har jobbat som det, och vi började prata om hur många som slarvar med sina hemmaövningar. Jag klämde fram att jag själv inte har varit så flitig med mina, varpå en man som är många år klokare än mig utbrast "är du helt dum i huvudet?". Han förstod inte hur man, om man verkligen vill bli bättre, hoppar över träningen som man har blivit ordinerad. Jag invände att övningarna oftast är sega och att man får vänta i sjuhundraelva år på resultat, men han hade ju en poäng i att man inte får några resultat utan träning heller. Och att om man slarvar med sin kropp när man är ung så blir det mycket värre senare i livet. Han kunde intyga det. 

Och så idag när jag satt i gymmet med elektroder inkopplade på benen så slog det mig. Jag orkar inte bry mig eftersom jag aldrig har brytt mig särskilt mycket om hur själva kroppen har mått. Jag har aldrig tränat för att bli "friskare, äldre och välmååååående" som på affischerna. Jag har tränat för att bränna fett. Punkt. Och när kroppen sen säger ifrån eller gnäller så blir jag rastlös. Går i taket. Vill inte sitta hemma och göra knäböj utan sticka ut i spåret där jag vet att kroppen får jobba ordentligt.

Det är alltså inte sjukgymnasten som är sadisten. Det är jag själv.

Titta vad min kompis Elvin kan göra. Det är för att han är en mycket brådmogen ung man.



Stå alldeles själv. Krypa är ju alldeles för tråkigt, eller hur var det nu Susanne?

Jag ska blogga, snart snart, är så himla trög i det här åskvädret. Om bara mullret kunde komma och släppa lös trycket.

Nu ska jag redigera bröllopsbilder.

Mitt stackars knä värker såhär på kvällskvisten men förutom det har jag inget att klaga på. Tidigare idag blev jag nämligen överraskad - igen - av finfina vackra snälla fantastiska vänner. Bara för att jag har gått och fyllt ett år till. För en vecka sen. Men förra veckan slank vi ju iväg från stan så fort så nu tog de chansen att gratta mig istället. Skönsång på Kulturhusets fik och middag på Hard Rock Café där det blev sång och glass från personalen. Bilder kommer imorgon. Nu ska jag somna gott. Tack allihopa som var med ikväll, ni är ju för bra och jag är alldeles för bortskämd.



Har inte alla en klo som högerhand??

Nålar. Inkopplade till elmaskinen. Fyra stycken, instuckna i lår och knän på varje ben. Smärtan skulle tydligen vara obehaglig, varpå jag frågade vilken smärta som inte är det. Jag börjar mer och mer tro att min sjukgymnast valde sitt yrke på grund av traumatiska händelser i barndomen som nu tar sig uttryck i sadistiska handlingar. Freud skulle nog hålla med.

Men tydligen tycker han att jag har muskler igen i alla fall. Sjukgymnasten alltså, inte Freud. Det var väl trevligt att de ville komma tillbaka. Och inte nog med att en styck figur drar och rycker i en, idag kom en annan av de där fram och skulle visa mig hur man "ännu bättre jobbar med benet för att få igång mjölksyran". Jaha, ojdå, så bra tack, oj oj där kom krampen ja, hmm... Så de är ju hemskt snälla de där gymnasterna, när de inte tar ut sina barndomsaggressioner på mina lår.

På torsdag blir det mer el. Vi börjar lära känna varandra nu, jag och maskinen. Fint. Vad för nytta den gör har jag inte hunnit märka av än, men gud vad jag hoppas att den ändå gör nånting...

Idag kunde jag fira två år som fru Stålis. Hurra för mig och maken på vår pappersbröllopsdag.


Foto: John Sander

Ikväll styrde vi därför bilen mot vår trädgård Drottningholm för lite picknick i kvällssolen. Mysigt tills änderna och kråkorna attackerade.

Dagen har även spenderats i den finare delen av stan tillsammans med kusin Jamie som numera har strumplådan i London. Det var nog tack vare Jamies fansy pansy kostym som vi fick gratis dricka på lunchen. Nästa gång ska jag också ha kostym.



När vi nu ändå är inne på temat bröllop kan jag ju berätta att käre kusinen minsann lämnade mig vid altaret (eller egentligen på vägen ut om man ska va noga) för en sisådär tjugofyra år sedan. Jag antar att det är glömt och förlåtet då han tog notan idag. Okej då. Det är alltså den lille herrn till vänster i bild som försöker smita till pappsen. Glöm inte att observera den härliga åttiotalsstämningen på bilden.

Igår var det min födelsedag, och den allra bästa presenten (no offense guys) var att min vän Pernilla som har kämpat mot levercancer under hela våren fick glada nyheter - metastaserna svarar på cellgiftsbehandlingen och KRYMPER!! Helt otroligt. Det finns hopp och Gud har grym omsorg om henne.

Under morgonen blev jag uppvaktad av maken med frukost och söta hälsningar uppsatta lite varstans i köket. På eftermiddan kom han hem med en gigantisk bukett blommor. Jag fick även en fin mockaväska som får bo på min axel hela sommaren.  



Strax innan han kom genom dörren hade söta Charlotte varit förbi med en påse hembakade muffins och ett gulligt grattiskort. Hon bjöd dessutom in oss på bröllop i juni, hohoo!

När klockan slog kvart i sju ringde det på dörren, och jag som trodde att de första i vår bönegrupp skulle ramla in blev extremförvånad av att se HELA gänget samlade utanför dörren med jordgubbstårta, partyhattar och serpentiner!





Några minuter senare var jag stolt ägare av en liter mjölk och en flaska fudge sauce á la New Zeeland (den skulle tydligen hålla hur länge som helst i kylen...).



The cake master Karin hade gjort en smaskig tårta med jordgubbar i ett perfekt cirkelmönster, och av henne fick jag dessutom en kortupphängare och en tändpinne (oss pyromaner emellan).



Senare på kvällen såg jag att Ash hade skrivit ett jättefint inlägg på sin blogg. Tack honey!

Jag blev ordentligt grattad på Facebook också, under hela dan trillade det in grattis från både nära vänner och de av den mer bekanta arten men alltihop lika uppskattat. Det är så tråkigt att man inte kan tacka alla personligen, men TACK TACK TACK jag blev såå glad för just DIN hälsning!

Och om Stockholms Bostäder läser detta så kan jag ju tillägga att det skulle vara fantastiskt trevligt om även de ville gratta med att ge oss lägenheten vi ska kolla på ikväll. Ni kan ju fundera på saken i alla fall?

Födelsedagen har varit fin. Nu får det bli sömn några timmar. Natti!

Som om inte elchocker är nog ska det nu tejpas också. Idag gick sadisten alltså loss med rullen. Tejpen går ända upp på låret men nu är ju det här en barntillåten blogg och dessutom kanske jag bör ge solen en chans på min arma hud innan jag exponerar alltför mycket så ni får använda röntgensynen. Eller gör inte det förresten.




Knäna fortsätter att krångla trots behandlingen så nu har jag fått joggförbud utan undantag (i torsdags smet jag ut ändå så efter det vart det strängt förbjudet, håhåjaja).

På torsdag ska vi på ännu en visning av hyreslägenhet, våra ködagar har orkat sig upp till femtonde plats och oj tänker ni, vad kasst, men nejdå, det är många som inte går på visningarna så alla olyckskorpar kan gott limma igen truten och så tänker vi POSITIVT nu, okej?

Positivt, positivt, samtidigt som vi räknar tältpinnar och letar efter närmaste grönområde där man får tälta året runt...

Så vettigt. Så helrätt.

LÄS!

Kära, kära stockholmare. Ni vet att jag älskar er stad. Jag kan till och med uttala Lidingö med långa iiiiii:n och låta bli att inte säga Skarpknäck. 

Så får jag be om en gentjänst?

"Jönköping ska uttalas "Jönnköping", inte "Jööönköping".

"Vrigstad" heter "Vrixta", inte "Vriiiigstaaad"

"Järstorp" uttalar man som "Jässtorp" och inte "Jär-s-torp" (kan även uttalas "Jäschtorp" om det förstnämnda känns svårt)

Tusen tack!

;)

Med tanke på mitt inlägg om den käre sjukgymnasten som ska hjälpa mig att kunna jogga igen (mer känd som sadisten) känns det som om en uppföljning är på plats.

Igår tog jag åter plats på cykeln i gymmet för de krokiga och vanställda, samtidigt som en medelålders variant av motsatt kön studerade min häck medans han stretchade. Härligt.

Efter de vanliga böjningarna och sträckningarna deklarerade sadisten att vi skulle testa något nytt. Hmm tänkte jag eftersom han tidigare har pratat om akupunktur. Nu tar han väl fram nålarna då.

Nejdå, ut ur den mystiska lilla väskan kom sladdar. I änden på varje sladd satt en liten rund tygbit. Andra änden var fäst i en dosa.

El skulle tydligen pumpas in i mina lårmuskler, och till sadistens förtjusning drogs styrkan gradvis upp. Eftersom "det ju inte är någon farlig el" även om musklerna började bölja under huden så fort strömmen slogs på och "smärtan sitter ju bara i huden förstår du". Han kunde faktiskt inte låta bli att skratta. Skratta! Det var ju avrättning på gång.

Sedan satt jag där, med byxbenet uppdraget till låret och tre elektroder fastsatta i en hel kvart medan strömmen kom och gick. Äsch, det kändes fjantigt att vara så smärtkänslig så efter en stund jag drog upp strömstyrkan lite till. Wow, jag trodde att lårmuskeln skulle snärtas av där ett tag, men jag måste erkänna att det var rätt häftigt. Det gick liksom vågor genom benet och smärtan var som om miljoner nålar borrades in i benet. "Vissa tycker att det är riktigt skönt", jamen visst sadisten, precis så kändes det...

Och för er som har undrat hur jag kunde ha en bild på stretchövningen så togs den av sjukgymnasten på hans initiativ för att jag ska kunna göra samma rörelse hemma. Elchocken skulle jag dock inte upprepa hemma...

Nu när jag är hemmafru light vore det ju riktigt snålt av mig att inte dela med mig av alla fantastiska små tips och tricks som en hemmafru kommer på under dagarna. Så håll tillgodo!

Förvara källsorteringen i gladfärgade plastpåsar så blir hemmet piffigt även om du inte har torkat längst in i hörnen under vasken.

När skafferiet verkar alldeles för trångt, låtsas att du spelar tetris så får du helt plötsligt plats med lite till.

När alla daglediga pensionärer tar upp de smala gångarna på Ica, hosta och rossla högljutt så försvinner de snabbt. Hostbaciller kan skicka vem som helst över sjuttio till sjukhussängen och det vet panchisarna.



Kör rally från mataffären men bara på breda vägar, och glöm inte att spänna fast matkassarna. Påsar från Citygross föredrar trepunktsbälte för bästa komfort.

Bädda sängarna ungefär varannan dag. Då kan känslan av "oh nämen vad fint vi har det här hemma" fortfarande kombineras med "vad mysig sängen ser ut, jag ska nog lägga mig i tid ikväll så jag orkar upp tidigare imorgon". 

Stryk alltid framför program som The Bill eller liknande. Spännande krimserier gör att strykningen speedas upp samtidigt som man alltid kommer att förknippa sysslan med spännande och bestialiska mord istället för...ånga?


Till sist, följ länken...

Visst kan man se hur rent fönstret är nu?



Mamma, jag använde till och med skrapa.

Kolla in den här bloggen! Och scrolla sen ner till bilderna på sidan.

Visst är Gustaf grym?? Kom igen och ge honom lite prejs nu.

Hohoo vad jag är braaa!



Nu är jag filosofisk kandidat på pappret också!