savetheday

Igår var jag och Daniel hembjudna på middag till vänner. Sjukgymnastik kom på tal eftersom en av de bjudna har jobbat som det, och vi började prata om hur många som slarvar med sina hemmaövningar. Jag klämde fram att jag själv inte har varit så flitig med mina, varpå en man som är många år klokare än mig utbrast "är du helt dum i huvudet?". Han förstod inte hur man, om man verkligen vill bli bättre, hoppar över träningen som man har blivit ordinerad. Jag invände att övningarna oftast är sega och att man får vänta i sjuhundraelva år på resultat, men han hade ju en poäng i att man inte får några resultat utan träning heller. Och att om man slarvar med sin kropp när man är ung så blir det mycket värre senare i livet. Han kunde intyga det. 

Och så idag när jag satt i gymmet med elektroder inkopplade på benen så slog det mig. Jag orkar inte bry mig eftersom jag aldrig har brytt mig särskilt mycket om hur själva kroppen har mått. Jag har aldrig tränat för att bli "friskare, äldre och välmååååående" som på affischerna. Jag har tränat för att bränna fett. Punkt. Och när kroppen sen säger ifrån eller gnäller så blir jag rastlös. Går i taket. Vill inte sitta hemma och göra knäböj utan sticka ut i spåret där jag vet att kroppen får jobba ordentligt.

Det är alltså inte sjukgymnasten som är sadisten. Det är jag själv.