savetheday

Så. Igår var det alltså dags för mig att ta nästa steg in i bilägarens värld. Även om jag endast delar efternamnet med namnet på ägarbeviset är jag väl på något juridiskt sätt adoptivmamma åt Corradon och nu var det således min tur att ta lillen till fabror doktorn, närmare bestämt bilprovningen.

Med hjälp av knapphändig karta från Eniro och allehanda vägskyltar hittade vi dit, för att på plats mötas av en medsyster som inte förstod systemet riktigt ordentligt. Det här med att anmäla sig i någon automat var inte hennes stil och hon ville prompt tala med en människa. Tillsammans hittade vi i alla fall en maskin som var någorlunda trevligt inställd till oss i form av stora tydliga knappar och instruktioner, och därefter kallades lillen in till doktorn.

För att vara väldigt nära att köra ner i undersökningsgropen och sedan skaka hand med den förvånade mekanikern skötte jag mig exemplariskt som styvmor. Bakdelen, min alltså, placerades på en stol i verkstan för att på bästa sätt ha överblick över undersökningen. Fram tills det ögonblicket var allt gott och världen var i balans.

Men så kom regnmolnet. Den blåklädde handskakande mannen hade fram tills nu endast utstött hälsningsfraser, men ur det orala instrumentet kom nu en svada utan like. Ja, möjligtvis att svadan kan hitta sin maka i de allra mörkaste gränderna på Södermalm. Från år 1967. 

"Hörre ere din biiiiil?"

"Jassåru... Cåraado asså, rikti vesexmotor i'ren dära. Vrooom! Ehaha!"

"Ser bra ut hära...inga problem hära...jo du kan ju kolla framvagnens kardanskiftning när lasten ligger omlott. Vobblar det näru kör?"

"Bakre...nää främre trehjulspallens lutning är åkej. Aaa, hmm, där o där o..."

Helt plötsligt deklarerade han att det var dags att åka en sväng på området varpå jag hoppade in. På hans frågor hade jag hitills endast försökt säga "ja" och "nej" med logisk variation och sedan försöka avläsa i ansiktet mittemot om det var rätt svar. Därför blev jag ytterst förvånad när han helt plötsligt säger "ne, du ha rätt asså, man hör inte när kvartskabeln dunkar emot reglagehållaren!" Nej, precis, det var ju det jag sa. Erhm.

Slutligen fick jag stajla loss genom att helt på egen hand ta bort luckan för dragkroken, visa att den satt på bra och sen lossa den igen. Uppkörningen all over again. Burr!

Sen körde vi hem till tryggheten igen med pappret som intygar att lillen mår rätt bra trots allt. Skönt.