savetheday

Idag var det dags för mitt andra besök hos sjukgymnasten. Jag hade en sån himla tur som fick hoppa före i den kilometerlånga vårdkön på grund av min ålder. Pluspoäng för det.

En sak som är en aning knepig när man väl sitter där på den kalla plaststolen hos läkaren, tandläkaren, optikern eller i detta fallet sjukgymnasten, det är att beskriva symptomen. Jag får alltid en känsla av att jag hela tiden ändrar min story eftersom den kunnige mittemot alltid rynkar pannan i allt djupare veck allteftersom undersökningen pågår. 

När börjar det göra ont? På en skala upp till tio, var ligger smärtan då? Men såg du den gröna eller den röda pricken tydligast med höger öga? Höger! Nej, vänta, kanske vänster. Eeehhh. Nu känns det högra knäet som en femma. Fast det avtar liksom. Här gör det ont, är det konstigt? Jaha, där kom bekymmersrynkorna fram, nämen vi säger vänster ben. Aj vad ont det gör! Tia! TIA!

Idag fick jag i alla fall vara inne i träningshallen och träna med alla andra felkonstruerade människor. Det bor definitivt en sadist i min annars väldigt snälle sjukgymnast. Han tvingade mig att rulla låren över en plastrulle och så skulle det tydligen göra väldans ont om man var spänd i en viss muskel som hade ett tjusigt latinskt namn.

Bingo. Plötsligt kändes en smärtskala upp till tio extremt otillräcklig, alternativt att all annan smärta sjönk ner till plats 1. Hade jag varit allt annat än skandinav hade jag nog vrålat till lite, men istället använde jag flertalet ansiktsmuskler för att uttrycka att det gjorde O N T. Då LER sjukgymnasten och säger något i stil med att jamen vad bra, då kanske vi vet vad det är för fel på dig. Hmpf.

Så nu vet sadisten vad det är för fel på mig. Tydligen något ovanligt som han inte hade något namn på. Inte ens ett latinskt.

 

Såhär ska jag sitta för att råda bot på benfelet. Helst i flera sekunder flera gånger per dag.