savetheday

Nej, nu är det nog dags att förklara pompom-metoden.

Ni vet en sån där helhurtig tjej med kortkort kjol och två överdimensionerade maracas av plastband? En cheerleader helt enkelt. Hon brukar alltid vara hurtig. Ha världens bredaste smajl. Se ut som om hon aldrig blir deppig eller stöter på svårigheter. Och gör hon det så drar hon igång en käck ramsa som handlar om hur hon ska komma över den svårigheten. En sån tjej.

Jag har utarbetat en liten metod utifrån hennes forcerade attityd. Man kan säga att den har vissa likheter med hur Peter Dalles rollfigur i Yrrol ser på livet:

"Se aldrig bakåt. Känn aldrig inåt. Var alltid uppåt."

När något känns stört tråkigt och det inte riktigt är läge att bryta ihop och skita i allt, då tar jag fram de imaginära pompomsen, och så drar jag på ett brett smil och tycker allt är sååå kul. Kör på liksom. Så får man bryta ihop sen, när det är bättre tajming för sånt.

Som på Askö. Det ösregnade, jag fyllde år, händerna var stelfrusna och uppgiften låg i att sticka ner en linjal på tre olika ställen i fyrtio klippskrevor. Hade jag hellre suttit hemma hos min man och ätit tårta? Ja.

Fake it 'til you make it. Till slut blev man nästan glad när man fick syn på ett riktigt saftigt hällkar...

Eller som när vi läste molekylär cellbiologi, och kursen inleddes med helt galet svåra föreläsningar och en lärare som undrade om vi var lata när vi ifrågasatte relevansen i kursinnehållet. Då var det bara att bevisa motsatsen och köra på. Pompomsen tog mig rätt långt i den kursen.