savetheday

Idag provade jag på transportlöpning. Det innebar att fötterna fick skippa tunga vinterstövlar och istället ta på sig gympadojor, axelremsväskan fick vika undan för ryggan som packades med lättast möjliga packning, och vinterkappan hängde kvar på kroken medan dunvästen á la -93 kom på. Min plan var att ta mig från Alvik till hemmet springandes, det vill säga sista sträckan av min väg hem från skolan. Själva skolvägen mäter nog ett flertal mil (andra sidan stan) medan vägen från Alvik till hemmet endast är 3,44 km. Det kändes som en bra premiärsträcka eftersom jag inte har sprungit på flera månader och aldrig med ryggsäck.

Hur gick det då? Ja, förutom lite konstiga blickar när jag stegade ut från toaletten på Mc Donald's i Alvik (där jag bytte om) och snöslaskpölar djupare än badkar lyckades jag hålla mig springandes hela sträckan. En halvtimme tog det, vilket jag är nöjd med med tanke på dagsformen. Eller veckoformen? Formen helt enkelt.

Höjdpunkten var nog när jag var nära att ge upp, i höjd med Brommaplan. Med en knapp kilometer kvar och en sunksakta låt i lurarna tog det emot. Men då brakade Green Day loss med "Boulevard of broken dreams". Den låten hade jag alltid som startlåt när jag sprang ute på Kaggeholm på morgnarna och den har ett sånt skönt gung. Jag kom genast tillbaka till alla tidiga morgnar i skogen ute på Ekerö och glömde helt bort trafiken bredvid mig. Och helt plötsligt var jag hemma. Bara sådär.




Den här skippade jag idag



Men trots springturen känner jag mig lika zombietrött som igår. Som om någon släppt ner starka värktabletter i munnen på mig medan jag sov. Har jag blodbrist, mineralbrist eller vad är det frågan om? Eller är det tentatrötthet? Kusin till tentaångest som bara gör att man inte ens stressar upp sig över tentan utan blir helt matt istället. Ja, så måste det vara.