savetheday

Vårt liv har numera delats in i två faser: livet före och efter kockkniven. 

Anders Petter kom in i vårt liv på julafton. Vi fick en lektion i hur fantastisk han skulle vara och hur vi skulle märka skillnad. Vi nickade artigt men tänkte: Jaja, våra gamla Fiskars därhemma duger nog minst lika bra.

Nu står vi här. Förstummade. Ska man inte såga ner tomatskivorna? Är jag redan igenom segaste köttbiten från Konsum? 

Vi vill använda honom till allt. Ja, faktum är att "använda" är en smärre överdrift, saker skär sig själva bara man lägger kniven bredvid. Det är nästan så att lille Anders Petter får sova mellan oss i dubbelsängen.

Men vi har ju bestämt. Ja, att vi inte ska skära ALLT med honom. För då blir han så slö. Vill inte vara med längre. Tröttnar. Och eftersom vi inte har någon knivslip så måste vi spara på hans vassa egg. 

Plötsligt är vi riktiga ögontjänare. Jag kommer på mig själv med att diska Anders Petter riktigt snabbt innan mannen kommer hem, "nämen tomaterna, de blev sådär fantastiskt raka av våra gamla knivar...ja, eller hur, varför har vi ratat dem om de nu är så vassa...erhm...". 

Hur kommer det här att sluta? Ska han splittra vår lilla familj? Man har ju hört om adoptivbarn som gör det. Att jag en dag kniper SL-kortet, knyter halsduken kring Anders Petter och sticker. Sedan bor jag och lillen i en stuga i skogen, och skär grönsaker hela dagarna. Och låter Anders Petter lufttorka i solen, UTAN att torka av honom. Så att han får rosta sådär härligt. Och blir slö. Ja, så blir det nog. 

Skaffa aldrig en kockkniv. Det leder bara till splittring, sorg och tandagnisslan.