savetheday

I tisdags gjorde jag en intressant upptäckt. Jag har aldrig jobbat i butik, men gissar att personalen där får lära sig att bemöta alla kunder med ett sånt där käckt leende varje gång dörren plingar till. Eller så förväxlar jag Stockholms modebutiker med en gammal lanthandel. Hur som helst. När jag i tisdags släpade mig fram på stadens gator, oduschad, heltäppt och lite lagom virrig i kolan, fick jag inte ett endaste hej av expediterna!

Okej, mitt hår såg ut att komma från skolkatalogens kollektion á la -95 plus ett lager flöööt, och dagens outfit var vald efter devisen "varför använder jag aldrig kläderna längst in i garderoben, de här gamla gymnastikskorna (ja, jag kallade dem faktiskt så i mitt huvud) duger ju alldeles utmärkt och den här tröjan var...längesen. Let's put that on, shall we..."

Ingen bevärdigade mig ens med så mycket som en nick, förutom, på...erhm...Flash. Där log expediten glatt och förklarade att det var haaalva reapriset på alla pigga plagg i butiken. Ok, hon kallade dem inte pigga, det behövdes inte.

Det värsta var att jag fick med mig ett sånt där piggt plagg hem. Som jag igår satt och försökte sprätta bort den värsta tantstämpeln på i form av glimrande guldknappar. Det är väl något suspekt sailormode inom syjuntevärlden just nu gissar jag.


Idag ska jag ge mig ut i djungeln igen, på jakt efter nya knappar. Förutsättningarna är fina. Näsan rinner, halsen är tjock och huvudet insvept i en plastpåse. Eller papp? Det hörs i alla fall väldigt dåligt ut till resten av världen, så jag lär ju inte märka om modestockholm fnyser åt mina mellanstadieskor.